En av mina absoluta favoritfilmer är Shaun of the Dead med Simon Pegg och Nick Frost i huvudrollerna. Den filmen är skriven och regisserad av Edgar Wright som jag verkligen fick upp ögonen för efter den filmen. Så när det blev klart att han skulle skriva och regissera en Marvel-film så blev jag genast nyfiken. Fast så blev det inte i slutändan, då Wright valde att hoppa av (eller fick sparken, historierna går isär) och istället blev det Peyton Reed (Yes Man, Bring it on) som tog över rodret. Så det var med en viss skepsis som jag satte mig i biostolen, sommaren 2015.
Inbrottstjuven Scott Lang (Paul Rudd) har precis muckat, han plockas upp utanför fängelset av sin kåkfarar-vän Luis (Michael Peña). Redan på väg från fängelset så blir han tipsad om en ny stöt. Scott avböjer vänligt, men bestämt. Till en början. När livet utanför fängelset visar sig vara svårare än han någonsin trott, så inser han att hans enda chans att kunna få vara med sin dotter igen är att gå med på att göra en sista stöt. Ett beslut som leder till oanade följder och konsekvenser.
Redan från start så insåg jag hur mycket jag skulle gilla den här filmen. Veteranen Michael Douglas, som original-Ant-Man Hank Pym visar redan i första sekvensen vart skåpet skall stå och därefter introduceras Scott Lang som är helt perfekt gestaltad av favoritskådisen Paul Rudd. Herr Rudds charm och karisma vet inga gränser och vi känner för honom redan från början. Samspelet mellan Scott Lang och hans dotter Cassie (spelad till perfektion av Abby Ryder Fortson) gör att filmen inte bara är en superhjälte-saga, utan även en vardagshjälte-saga. Evangeline Lilly spelar Hank Pyms dotter Hope Van Dyne och det är verkligen kul att stifta bekantskap med henne igen sedan genombrottet i Lost. Hennes karaktär gör verkligen en rejäl resa genom filmen och det hela känns genuint rakt igenom.
Ingen superhjälte är något utan sin skurk och denna gång så är det Darren Cross eller Yellowjacket (en typ av stor bålgeting) som han heter när han får på sig dräkten. Yellowjacket spelas av Corey Stoll och han gör absolut det han kan med att vara mustasch-tvinnande-ond, men det räcker tyvärr inte riktigt hela vägen. Det är inte på långa vägar så svagt som skurken i uppföljaren Ant-Man and the Wasp men jag hade velat ha lite mer ändå.
Något som stör mig lite är sidokaraktärerna, med Michael Peña i spetsen. Det är något med dem som kliar en aning. Actionscenerna är finurliga och roliga och just att kunna leka med det stora och det lilla gör att slutstriden i en tågbana blir en visuellt nyskapande scen. Sen att all logik i hur tung och hur stark man är ändras beroende på vad scenen kräver är ingenting man lägger ned tid på att bry sig om när leksakståg krossar polisbilar. Edgar Wrights sköna stil känns ändå igen på vissa ställen i Ant-Man framför allt i sekvenserna när Michael Peña ska berätta en historia, men jag hade verkligen velat se honom även i registolen.
Ultra HD-utgåvan uppvisar en vansinnigt fin bild med perfekt svärta och kontraster. Det är mycket effekter i filmen och de lyfts ännu ett steg med denna utsökta bildkvalité. Däremot är ljudet i Dolby Atmos något lägre än vad jag är van med på min förstärkare, så jag fick höja det ungefär 8db innan det lät som vanligt igen. Förutom att det är lite tystare så är det inget fel på ljudet; här är många grymma surroundeffekter och leken mellan fullt ös och absolut tystnad är väldigt effektivt och cool. Sen är – hör och häpna! – extramaterialet väl tilltaget och informativt. Flera bra dokumentärer, bortklippta-scener, bloopers och ett informativt kommentarspår. Min lycka visste inga gränser ända tills jag insåg att filmen ju ör fyra år gammal och det här är samma material som fanns på den gamla Blu-ray-utgåvan. Så min förhoppning att Disney hade lärt sig att skicka med ordentligt bonusmaterial grusades snabbt.
Sammanfattningsvis så var Ant-Man helt klart ett måste, redan innan denna fina UHD-utgåva. Passa på att komplettera din Ultra HD-samling med en av de bästa Marvel-filmerna!
