Året jag slutade prestera och började onanera handlar om Hanna (Katia Winter) som är mitt i karriären; hon lever ett stressigt och högpresterande liv och är inte alltid där för sin omgivning. Hon bestämmer sig för att säga upp sig för att kunna spendera mer tid med sin man Morten (Jesper Zuschlag) och deras son. Problemet är bara att det visar sig vara för sent och snabbt faller allt i Hannas liv ihop som ett korthus. Tack vare den nya vännen Liv (Vera Carlbom) så inser Hanna att det finns mer i livet än jobb och karriär.
Året jag slutade prestera och började onanera är regidebuten för producenten Erika Wasserman, som bland annat har producerat Gräns. Manus är skrivet av Christin Magdu i samarbete med Wasserman. Christin Magdu har jag känt i flera år och jag har även regisserat en rolig kortfilm som hon har skrivit, som heter The Pro.
Förutom att Året jag slutade prestera och började onanera har en annorlunda och tungvrickande titel så är filmen verkligen genuint rolig. Det var flera gånger som jag skrattade rakt ut och det är ett riktigt gott betyg till en komedi vill jag lova. Det finns en hel del pinsamma scener i filmen som avhandlas med finess och balans. Det går väldigt lätt att hamna i fallgropar i denna genre och då blir det bara plumpt och dåligt. En av mina favoritscener i Året jag slutade prestera och började onanera involverar en Bluetooth-högtalare som kopplas in i tid och otid och hur den scenen avslutas visar verkligen vilken bra fingertopps känsla Wasserman och Magdu har.
Skådespelarinsatserna är sanslöst bra rakt igenom med Katia Winter i spetsen. Winter har på senare år börjat filma i Sverige igen efter en framgångsrik karriär utomlands. Jag såg henne senast i The Boys. Hon lyckas obehindrat axla huvudrollen och gör ett tredimensionellt porträtt av arbetsnarkomanen Hanna. Sångerskan Vera Carlbom (som spelar Hannas nya vän Liv) debuterar som skådespelerska och är även hon är genuin och underhållande att följa genom filmen. Till och med Henrik Dorsin är återhållsam och levererar ett roligt och trovärdigt porträtt av den hårt beprövade chefen till Hanna.
Det enda som jag kände var lite synd med Året jag slutade prestera och började onanera var att det aldrig riktigt brann till ordentligt. Det saknades lite emotionellt djup i all galenskap. Sen kunde jag känna att det var lite väl långsökt att Hanna inte har ett enda rött öre kvar på kontot i början av filmen på grund av att att hon hade köpt en soffa. Förstår ju varför hon måste vara helt utfattig, men det kunde ha gjorts med lite mer finess.
Sammanfattningsvis så är Året jag slutade prestera och började onanera en kul och underhållande dramakomedi som verkligen inte är en dussinfilm. Passa på att uppleva någon nytt och unikt på bio och jag ser fram emot fler långfilmer från det här teamet!
