Audio-Technica ATH-R70x är en sällsynt best med många delar som är imponerande, innovativa och lösningsorienterade. Så snart boxen var framme högg vi in med entusiasm för att utforska dessa både estetiskt och tekniskt tilltalande hörlurar. Under testets gång gjorde vi flera upptäckter, bra som dåliga. Det visade sig att ATH-R70x styrkor till stor del också är dess svagheter. Häng med så vi det hela ett steg i taget.
Övergripande ATH-R70x
Boxens innehåll var ungefär som förväntat: en transportpåse, en 3 meter, löstagbar sladd med 6,3 mm adapter och naturligtvis själva hörlurarna. ATH-R70x är öppna (open-back) och jämfört med många andra hörlurar i samma nisch så är de extremt öppna. Oförlåtande öppna, skulle man kunna uttrycka det som. Det är nästan som att du inte har dem på dig, så mycket hör du av omgivningen. Fördelarna med detta är givetvis synnerligen god ventilation runt öronen, medan nackdelen blir att användningsområdet också begränsas. Du måste sitta i en absolut tyst miljö för att inte störas av minsta lilla ljud. Inga kylskåp, inga bilar som passerar förbi och knappa för all del lite mjukare på tangentbordet – du hör allt.
Designen är stilren och diskret. Såpass diskret att det blir ett moment att sätta dem rätt. Den lilla, svarta bokstaven som guidar till rätt sida är extremt svår att uppfatta i dämpad belysning.
Vikten ligger på minst sagt imponerade 210 gram (!) och det märks när du sätter hörlursbågen på huvudet. Märks är ett illa valt ord då det nästan är det helt omvända; vore det inte för att det kommer ut ljud och att öronpuffarna lite försiktigt trycker runt öronen så glömmer du att de finns där. ATH-R70x har en innovativ upphängning med två vingar (vilket vi sett förut i redaktionsfavoriten ADG1X) som justerar sig runt ditt huvud vilket gör att de passar på första försöket.
I kontrast är ATH-R70x ett par riktiga tungviktare när det gäller impedans. Hela 470 ohm motstånd bjuder de och känsligheten hjälper dig inte heller med sina 99 dB. Det gör att de blir svår-använda. Din mobiltelefon räcker inte långt. Din padda, med andan i halsen, klarar det sannolikt men utan några större marginaler. Du behöver således en DAC, en hörlursförstärkare eller ett biffigare ljudkort för att göra ATH-R70x rättvisa. Frekvensomfånget ligger på det hyfsat vanliga 5 – 40, 000 Hz och elementen mäter 45 mm.
Komfort
I det inledande stadiet gör vingsystemet – tillsammans med den ringa vikten – att lurarna är oerhört bekväma. Dock, allt eftersom glider de neråt, ur position. Tillräckligt för att de ska vila på öronen. Vingarnas fjädring är inte stark nog att kompensera för när du rör dig och när sladden genom gravitation drar i dem. Så efter ett tag vilar de åter på öronen vilket i det långa loppet blir oerhört irriterande. Komforten förlorar tyvärr därför mycket av sitt initiala intryck efter en tids användning.
ATH-R70x – Ljudbilden
Höga frekvenser (High-range)
ATH-R70x ger inte den förväntade tydligheten i de absolut högsta frekvenserna. Diskanten är något dov och viljan att genom en EQ öka på tydligheten uppkommer snabbt. Det blir en något nasal upplevelse, där öronen önskar mer tydlighet, mer sting. Och det är svårt att skaka av sig.
Mellanfrekvenser (Mid-range)
Om höga frekvenser inte helt imponerade så visar mellanregistren upp något helt annat: Du får uppleva en rymd och bredd som är påtagligt imponerande. ATH-R70x ger en sådan bredd att musiken faktiskt låter annorlunda än vanligt. Nya ljud, slingor och småeffekter poppar upp kontinuerligt i musik som du trodde att kunde utan och innan. Vi beredda att sträcka oss så pass långt att säga att denna extrema bredd inte är för alla. I alla fall inte för alla musikaliska rum. Hans Zimmer – Buyer Beware blir enastående effektfull där bredden blir en kraftfull kompanjon. Växlar du däremot till något som kräver lite mer tight:het och kärna, som exempelvis Tower of Powers – Soul With A Capital ´S´, då blir bredden det motsatta. Det blir för brett och musiken tappar fokus.
Låga frekvenser (Low-range)
Basen är likt mellanregistret en njutning. Kraftfull och precis. Den breda ljudbilden ger basen en samlande och tung roll. Den blir som ett ankare som håller samtliga register samman och skapar en synnerlig behaglig helhet. De låga frekvenserna levererar såväl pigga baskaggar som tunga och vibrerande basslingor. Det ska härmed inte missuppfattas som att ATH-R70x är bastunga. Inte alls, men de har utan tvekan kapaciteten, vilket ger ett gott betyg.
Den samlade ljudbilden
Hur man än vrider och vänder på sig blir diskantens svaghet något som sänker upplevelsen. Man saknar krispighet och detaljrikedom. Den överväldigande breda ljudbilden funkar oslagbart i vissa lägen, men blir en svaghet i andra. Men för att vara tydlig, ljudet är fortfarande enastående. Bara inte i alla lägen. John Powells – Once There Were Dragons, med sina många variationer samlade i en låt, ger ATH-R70x flera chanser att visa upp sig från dess rätta sida. Och då fullkomligt glänser det. Men Armin van Buurens – Beautiful Life kräver mer kärna, och då haltar det.
Kontentan – ATH-R70x
ATH-R70x är således som nämnt, en sällsynt best. De är ett par utmärkta referenslurar, men de extrema dragen hos hörlurarna gör att de blir något svår-använda. Samtidigt är de extrema dragen också något som imponerar, i rätt situationer. Den innovativa upphängningen är en från början utmärkt idé men gör dessvärre att lurarna inte sitter kvar på plats och du tvingas rätta till dem gång på gång.
Problemet som ATH-R70x möter i denna prisklass är att de har gott om konkurrens från värdiga alternativ. Alternativen må väga en gnutta mer, men i övrigt erbjuder de bättre möjligheter för användning med mer balanserad öppenhet, betydligt lägre impedans och detta dessutom till ett lägre pris. Så välj noga, för ATH-R70x kommer med lika höga krav som den kvalitet de levererar.
Audio-Technica skickade testprodukt för denna recension. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
- Spellista för testning
- Thomas Bergersen – Empire of Angels
- Tower of Power – Soul With A Capital ´S´
- Solar Fields – Sombrero
- Agnes Obel – Familiär
- Alan Jackson – Drive
- Von Dinkelmeyer – Countach 1988
- John Powell – Once There Were Dragons
- Armin van Buuren – Beautiful Life
- Dawn Upshaw – Lorsque Vous N’Aurez Rien A Faire (ur Cherubin)
- Christian Sandquist, Nina Fylkegård – Wanderers
- Hans Zimmer – Buyer Beware
