Recension: Avatar – The Way of Water

59

Jake Sully (Sam Worthington) och Neytiri (Zoe Saldaña) lever ett lugnt och lyckligt liv efter händelserna i första filmen. De hinner skaffa fyra barn varav deras dotter Kiri (Sigourney Weaver) är adopterad. Kiri föds postumt av Graces (Weavers rollfigur i första filmen) avatar som var gravid då mänskliga Grace dog i första filmen. En dag är det slut på lugnet och människorna är tillbaka. Denna gång med mer vapen, mer kunskap och ett helt gäng egna soldat-avatarer. De ställer snabbt in siktet på familjen Sully och Jake tar det svåra beslutet att lämna tryggheten i träden för att rädda de andra invånarna från människornas framfart. De flyr till en annan stam som är utvecklad att bo i vatten och snabbt blir det kulturkrockar. Under tiden som Jake och hans familj försöker anpassa sig till sitt nya hem är fienden dem hack i häl och snart finns det ingenstans att fly och det enda valet är att slå tillbaka.

James Cameron är en av mina absoluta favoritregissörer. Alla filmer han har gjort har skyhög kvalitét och introducerar alltid något nytt. Ingenting får lämnas till slumpen och därmed är det förståeligt att CGI-effekterna i den 32 år gamla Terminator 2: Judgement Day ser bättre ut än de flesta effekterna i moderna filmer. När det stod klart att Cameron skulle göra en film om Titanics förlisning så trodde många med mig att han hade slagit i huvudet och nu var på väg att göra sin första ordentliga flopp. Den filmen blev den mest inkomstbringande filmen någonsin. Ett rekord som höll enda tills att Cameron petade ner sig själv från tronen i och med Avatar som hade premiär 12 år efter Titanic.

Avatar: The Way of Water släpptes förra året och därmed 13 år efter första filmen. Det är ett väldigt långt gap mellan filmerna och det finns anledning till det. År av utveckling av den digitala tekniken i kombination med att de konstruerade fysiska farkoster som kan simulera de olika undervattens-djuren som karaktärerna möter och interagerar med. Allt vi ser som utspelar sig under vatten är inspelat under vatten.

Det visuella i Avatar: The Way of Water är helt makalöst vackert, välgjort och perfekt. Det är inte många sekunder in i filmen som jag helt glömmer bort att allt är CGI. Här fungerar CGI för att Cameron vet hur han ska hantera det. Det hade till exempel varit enklare och billigare att spela in filmen med att skådespelarna hängde i vajrar och därmed simulerar att de simmar. Det det strök Cameron direkt för att det inte såg tillräckligt realistiskt ut. Kort sagt: det här är en fröjd för ögat in i minsta detalj!

Tyvärr så lider Avatar: The Way of Water av samma problem som första filmen och det är att manuset är extremt tunt för att vara en film på över tre timmar. Det är förvisso hela tiden underhållande, men det ekar tomt och hur det än är så kommer känslan av “exakt det här har jag sett förut” smygande och släpper inte under hela filmen. Träden är utbytta mot vatten, “bufflarna” mot “valar” och “hästarna” mot “delfiner”. Något annat som störde mig lite är att Jake och Neytiri glöms bort under stora delar av filmen och de känns ibland som bikaraktärer.

Jag kom aldrig iväg och såg Avatar: The Way of Water på bio, jag valde att med flit vänta på UHD-utgåvan för att kunna se filmen på bästa möjliga sätt – och tro mig det var värt väntan. Bilden i 2160p med HDR ger ett mer eller mindre tredimensionellt intryck. Färg-återgivningen är perfekt och kontrasten mellan ljus och mörker är helt makalöst vacker att se. Det finns inga tecken på blödning, inga artefakter, bara perfekt bild. Slutstriden i filmen under solförmörkelsen är det snyggaste jag har sett någonsin. Ljudet i Dolby Atmos är omslutande och imponerande, men tyvärr så är det ganska lågt mixat och jag var tvungen att dra upp volymen en hel del för att nå samma ljudvolym som jag är van med. När volymen väl är justerad så finns det inget att anmärka på ljudet i övrigt.

Något som alltid har varit mig varmt om hjärtat är extramaterial och på den senaste tiden har jag varit extremt svältfödd på detta. De flesta utgåvor innehåller inget eller ytterst lite. Så när jag öppnade fodralet och insåg att det fanns en helt egen disk med extramaterial ökade min puls något. Över tre timmar välgjorda dokumentärer finns på skivan plus lite annat smått och gott. De går igenom varje del av produktionen i detalj och för en filmnörd som mig var det nästan en ännu större upplevelse an själva filmen! Fantastiskt.

Sammanfattningsvis så kan jag inte dela ut ett annat betyg än ett måste till Avatar: The Way of Water. Storyn är kanske inte det mest originella, men allt annat runt omkring väger upp det flera gånger om. Sen att Ultra HD-utgåvan är helt makalöst fantastisk är ren och skär bonus!

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

Så här sätter vi betyg på Senses