Det var länge sen som jag gick till en visning och faktiskt hade lite fjärilar i magen: kommer Avengers: Endgame att nå upp till mina och alla andras skyhöga förväntningar? Ljuset i biosalongen tonas ned och filmen börjar och redan från första scenen så inser jag att det här kommer bli en upplevelse utöver det vanliga.
Efter ”the snap” (Thanos fingerknäppning i första delen, Avengers: Infinity War) så har hälften av alla levande varelser i hela universum utplånats. Några få utav våra Avengers har överlevt och samlar sig för att försöka ställa allting till rätta. Det visar sig snabbt vara många gånger farligare och svårare än vad man först hade trott. Det är inte förrän Ant-man (Paul Rudd) kommer tillbaka som en liten gnista hopp tänds. En gnista i form av en tidskupp.
Inför den andra och avslutande delen, Avengers: Endgame, så har jag sett om alla MCU-filmerna innan denna. Tro mig att det är ett marathon som kräver en hel del koncentration och även fast jag hade allt färskt i minnet så är det saker som jag ändå kliade mig i skallen över under filmens gång. Först ut till allt som fungerar:
Skådespelarinsatserna är briljanta och då det har förekommit en del emotionella scener i de tidigare filmerna så är det ingenting jämfört med dem i Avengers: Endgame. Jag har aldrig varit så investerad känslomässigt som jag var denna gång i någon annan Marvel film. Sen har regissörerna Anthony och Joe Russo perfekt koll på humorn. Det finns flera helt vansinnigt roliga scener involverande Thor (Chris Hemsworth) som under sämre regi kunnat bli totalt bedrövliga (se Thor: Ragnarök // redaktören). Chris Hemsworth står faktiskt för mycket av humorn i Endgame, men har även en av de mest emotionella scenerna jag sett, med så många lager av känslor att det är fasen är Oscars-material. Vill inte avslöja med vem eller varför, för det skulle spoila vansinnigt mycket. Ant-man (Paul Rudd) var inte involverad i Infinity War av anledningar som vi får reda på i Ant-man and The Wasp, men hans frånvaro i förra filmen vägs upp i tusenfalt av hans närvaro i Avengers: Endgame. Paul Rudd är så perfekt casting som man kan få och han blir ”den vanlige mannen”, som vi som publik får uppleva allt genom.
En annan karaktär, som inte var med i Infinity War, är Hawkeye (Jeremy Renner). Anledningen till det blir också tydlig i Endgame och hans storyline är en emotionell berg- och dalbana där hans vänskap med Black Widow (Scarlett Johansson) spelar en central roll. Sen har vi de episka striderna och – tro mig att Avengers: Endgame får alla andra strider att blekna i ren storlek och antal karaktärer som är med! Till och med Ready Player One får sig sig besegrad i kategorin mest episka strid. Tempot är ypperligt, Avengers: Endgame får verkligen ta den tid den behöver utan att man någon gång känner att man vrider på sig eller vill kolla på klockan. Jag kände till och med att jag ibland skulle vilja ha lite mer info om vissa saker; så för min del hade filmen kunnat få vara en halvtimme längre. Kort sagt de bra bitarna i Avengers: Endgame är full pott rakt igenom, men sen finns det en del detaljer som tyvärr inte är riktigt lika bra…
Det är ingen stor spoiler att avslöja att Endgame innehåller konceptet ändra på historien / tiden som varit (det framgår ju dessutom i trailern). Tidsresor är verkligen inte ett nytt koncept; H.G. Wells skrev boken Tidsmaskinen redan 1895. Sen dess har det gjorts otalet filmer, tv-serier, böcker, serietidningar och TV-spel på temat tidsresor. Vi har som konsumenter av detta lärt oss vissa regler angående tidsresor och dessa regler blir helt förkastade i Avengers: Endgame. Bruce Banner (Mark Ruffalo) går igenom lite snabbt att filmerna och allt annat vi har sett och hört under de senaste 100 åren har haft fel och att det ligger till på ett helt annat sätt än vad vi har trott. Problemet är bara att Avengers: Endgames tidslogik stavas ”lata manusförfattare” istället för att det faktiskt finns en ”aha”-känsla i att de tänkt ut något nytt (det rör sig om kvantfysikteorier, något vi sett otaliga gånger förr bland annat i den intressanta Frequency). Hela tidsrese-biten blir så snurrigt och riktigt ologiskt att det snabbt blir distraherande – vilket är jättesynd. Sen finns flera ”Va, vänta nu?”-händelser i Endgame då karaktärer försvinner eller helt plötsligt dyker upp igen utan att det finns ett uns av förklaring om vart de har hållit hus. Där av att jag efterlyste den extra halvtimmen. Sen har Avengers: Endgame ett annat problem och det problemet stavas Captain Marvel.
Hon är så vansinnigt mäktig att Avengers skulle ha med henne konstant på alla uppdrag, så hade de aldrig haft problem med Thanos (Josh Brolin) till att börja med. Så manusförfattarna gör sitt yttersta för att få henne att åka på diverse andra ”viktiga” uppdrag, så att de andra i gänget ska få ha något att göra. Vilken strateg som helst hade velat ha henne i teamet hela tiden och inte låta henne åka iväg så fort det blir lite jobbigt för manusförfattarna. Utöver det saknar en del scener fingertoppskänsla. Det finns bland annat en sekvens som skriver en på näsan med sån klumpig tydlighet att man vill plocka upp skämskudden. Vilket är så himla synd, för att det hade kunnat bli så perfekt med bara lite mer subtilitet.
Sen måste jag nämna Robert Downey, J.r., som bär en stor del av filmen på sina axlar och jag har svårt att tro att han förstod vilken episk resa han själv och hans karaktär skulle ta via den första Iron Man och det som skulle komma att bli ett 22 filmer stort Marvel-äventyr i dryga decenniet. Till och med Chris Evans Captain America, som jag oftast har lite svårt för, levererar till fullo.
Sammanfattningsvis så har jag haft så sjukt svårt att sätta ett betyg på den här filmen: vissa sekvenser är helt perfekta och andra allt annat än det. Jag har bara kunnat skrapa lite på ytan över allt som är coolt, roligt och häftigt och på samma sätt bara nuddat vid det som inte riktigt synkar med varandra. Så jag får gå på känsla och känslan är att det här är den mest storslagna, episka film jag har sett (japp, den slår till och med Lord of the Rings-filmerna) och jag och Christian, som såg filmen med mig, skrattade och grät om vartannat. Givetvis är Avengers: Endgame ett måste, med skavanker och allt.
Så här sätter vi betyg på Senses