Avgrunden visas nu på Netflix och finns också utgiven som Sveriges första UHD-utgåva
Frigga (Tuva Novotny) är säkerhetsansvarig i Kirunagruvan samtidigt som hon försöker hålla reda på sina två tonårsbarn Simon och Mica (Felicia Maxime). Mitt i allting så dyker hennes nya kille Dabir (Kardo Razzazi) upp tidigare än vad hon hade räknat med och detta leder till en del pinsamma möten med hennes ex-man Tage (Peter Franzén). Plötsligt så skakar jorden under hela Kiruna och Frigga inser att hela staden är på väg att falla ned i gruvan. Tiden är knapp och nu är det upp till henne att försöka få alla in säkerhet innan katastrofen är ett faktum.
I juni i år så var jag i Bryssel och intervjuade regissören och manusförfattaren Richard Holm om hur filmen hade kommit till och hur det var att skriva manus ihop med sin son Robin Sherlock Holm. Jag hade verkligen förhoppningen att jag skulle tycka om filmen, för det här kändes verkligen som ett passions-projekt. Så det var med spänd förväntan som jag satte mig till rätta i biosalongen.
Svensk genrefilm har varit en bespottad term i väldigt många år. De filmer som har haft premiär har oftast förlöjligats och hållits undan från finrummen. Det finns en riktigt hemsk intervju med Anders Jacobsson (regissören till Evil Ed) där han mer eller mindre blir kallad dum i huvudet av intervjuaren för att han har gjort en svensk splatterfilm. Samma sak hände Mats Helge (Ninja Mission) och till en början även Anders Nilsson, innan han kom in från kylan i och med Johan Falk-filmerna. Men nu, med två bioaktuella svenska skräckfilmer Canceled och Karusell på repertoaren, så verkar det som att svensk filmindustrin äntligen insett att film är till för underhållning och inte bara diskbänks-realism, Nordic-Noir och kriminal-draman.
Avgrunden är en otroligt ambitiös film och med amerikanska mått mätt en pytteliten budget, men i Sverige så har filmen med sina cirka 90 miljoner svenska kronor en av de största budgetarna någonsin. Detta kan jämföras med att en lågbudget film i USA brukar ligga på minst tre gånger så mycket.
Så Richard Holm och teamet har använt effektpengarna på helt rätt sätt, de har skapat ett mindre antal effekt-shots så därmed är de välgjorda, påkostade och imponerande. En eloge även för viljan att göra så mycket som möjligt med praktiska effekter.
En film kan ha hur mycket effekter och galenskap som helst, men om publiken inte bryr sig om huvudrollerna faller allting platt. Tuva Novotny bär filmen på sina axlar som den hårt prövade Frigga. Det är inte helt lätt att balansera karriär och familjeliv. Det som är skönt är att filmen inte faller ned i klassiska fallgropar och bara gör henne hård och kall, utan det finns verkligen nyanser. Peter Franzén som spelar exmaken Tage hade kunnat bli en karaktär som endast var en svartsjuk skitstövel, men istället så finns där flera lager i hans karaktär och hans kärlek till Frigga kommer fram i både spel och dialog. Vill även nämna Kardo Razzazi som Dabir och Felicia Maxime som dottern Mica, som också skapar trovärdiga porträtt som är roliga att följa.
Avgrunden är verkligen uppbyggt på ett klassiskt vis med att vi tidigt får reda på att det är något fuffens som är på gång och sedan sakta men säkert rullas storyn upp. Den tid vi spenderar i början av filmen med familjen är viktigt för att känna något för karaktärerna i slutet. Tempot är bra och det finns en ramberättelse i och med letandet efter Simon som knyter ihop hela berättelsen på ett väldigt bra sätt. Jag visste inte vem som spelade Simon när jag såg filmen och det gav filmen en extra nerv, så därför så jag avslöjar inte hans namn i den här recensionen.
Tyvärr så finns det några få sidokaraktärer där skådespeleriet inte riktigt håller måttet och ibland drar vissa sekvenser ut på sig själva lite för länge. Det finns en fin sekvens i slutet där jag förstår exakt hur filmskaparna har tänkt att det skall vara, men istället för att det blir en ögonblick som förlängs så blir det mer av att de står still och hade kunnat göra ett annat val. En petitess i sammanhanget men det störde mig.
Sammanfattningsvis så levererade Avgrunden verkligen på alla plan jag hade hoppats på. Filmen har spänning och nerv rakt igenom. Filmskaparna ryggar inte undan och filmen har därför en av de brutalaste dödsscener jag någonsin sett, vilket verkligen behövs för att understryka faran som figurerna befinner sig i. Ljudbilden är riktigt imponerande och när jag kom ut från salongen så kände jag verkligen att jag hade varit med om något annorlunda.
Svensk genre-film är verkligen här för att stanna. Vi kanske inte har samma budget som andra länder, men vi har kunskapen och viljan. Så när pengarna används på helt rätt sätt så blir det ett bra resultat och jag kan inte ge filmen ett annat betyg än ett måste. För Crazy Pictures (Ufo Sweden, En Blomstertid nu kommer) banade vägen, men där föll manuset varje gång i tredje akten – vilket inte är fallet med Avgrunden.
Nyfiken på hur effekterna i Avgrunden skapats? Kolla in vår behind-the-scenes från Bryssel.
