Enmansprojektet Axiom Verge visar på stor talang hos upphovsmannen Tom Happ och plockar upp stafettpinnen där 16-bitars Nintendo lämnande kvar den.
Det är en generationsgrej. Vi som växte upp på 80-talet har alltid tänk att alla vet hur det var att växa upp med Nintendo 8-bit (NES), Sega Master System och Amiga 500. Men idag är många spelare så unga så att de knappt minns Sonys Playstation 2 eller den allra första Xbox:en från Microsoft. Tiden flyger fram, onekligen, och det händer ju som bekant en hel del inom speldesign och tillgängliga resurser att skapa spel med. Men ett bra spel är ett bra spel, oavsett tidsålder och teknisk nivå (det finns en anledning av Super Mario Bros än idag är ett av de allra populäraste flashspelen i browsers, även bland ungdomar vars föräldrar knappt minns det). Därför är Axiom Verge så häftigt och samtidigt en så tydlig vattendelare. Om du var med på tiden då Metroid och Castlevania (originalen på 8-bit och till viss del även senare, så länge de var 2D-plattformare) regerade så kommer du att förmodligen att älska detta. Om inte så kan du nog bli lite förundrad över hur folk kunde plöja hundratals timmar med ett sånt här primitivt upplägg.
Axiom Verge är alltså ett plattformsspel i 2D, där du spelar vetenskapsmannen Trace, som i bästa b-filmsstil dras in i en främmande värld och måste hoppa, skjuta, besegra bossar och hitta power-ups för att överleva. Hela spelet är skapat av en enda man vid namn Tom Happ, som alltså gjort allt – från kod, till grafik, musik och design – rubbet. Spelet, som tog fem år att slutföra, kom först till PC som ett hobbyprojekt, men har numera fått distribution även på PS4 via Sony. Det är rakt, enkelt att komma in i och svårt att bemästra, precis som det ska vara, då det kräver såväl pixelperfektion som en hel del tänkande och back-tracking (vad vore ett Metroidvania utan?).
Bossarna är riktigt kul!
Allt med spelet är med flit gjort i 8-bitarsstil. Från musiken, som vi gamla rävar känner igen från C64:ans ljudchip och verkligen låter som det gjorde för 30 år sen (hjälp, hur gammal är man egentligen?), till den pixliga, rent av primitiva grafiken med enkla figurer och återkommande mönster. En ung spelare, som inte intresserar sig för retro, skulle nog se ut som i den där videon där dagens tonåringar provar NES för första gången. Helt förbryllade. ”Plipp-plopp”-musik och grafik som skulle kännas gammal på en Nokia-telefon med färgskärm, än mindre en modern iPhone. Men med en styrning, ett flyt och en precision som få plattformsspel kan matcha idag.
Därför kommer troligen din bakgrund, eller beroende på hur öppet ditt sinne är, att avgöra vad du tycker om Axiom Verge. För oss var det som att återvända till Metroid efter 25 år (sen Super Metroid på SNES), härligt flyt, roliga bossar och väldigt, väldigt utmanande labyrint-upplägg. Man dör ofta och det finns inga fusk, ingen nivå att ställa ned eller in-game-purchases att köpa och fuska sig vidare. På ett sätt skulle man kunna säga att Axiom Verge är retroversionen av ett annat spel som kom nyligen och var old-school svårt (men new-school snyggt), Ori and the Blind Forest.
Att sätta betyg efter en modern skala på Axiom Verge är egentligen helt meningslöst. Man kan inte jämföra ett enmans retroprojekt, med en AAA-speltitel som haft 300 anställda och obegränsat med pengar. Ljud och grafik är inte från detta århundrade, om det är inte meningen heller. Så därför måste man se och bedöma Axiom Verge för vad det är – ett plattformsspel i medveten retrostil som kommer att tilltala alla som älskade det ursprungliga Metroid och Super Metroid. Alla andra som gillar en välgjord utmaning bör också kika närmare, retrostilen är ju lite tillbaka igen, i och med spel som Shovel Knight och TowerFall Ascension. Och i den ligan står sig Axiom Verge väldigt bra.
Så här sätter vi betyg på Senses