Barbie (Margot Robbie) lever sitt perfekta liv tillsammans med sina perfekta vänner, i en perfekt värld. Solen skiner varje dag och varje kväll är det fest. Allt förändras en kväll när Barbie helt plötsligt tänker på sin egen dödlighet och därefter börjar hennes liv snabbt falla sönder. Hon får då reda på att personen som leker med henne som docka inte mår bra och det är upp till Barbie att ta reda på varför och ställa allt till rätta. Så hon beger sig ut på en resa till den verkliga världen och får ofrivilligt med sig Ken (Ryan Gosling). Väl framme i den verkliga världen så blir det en kulturkrock av stora mått och det Ken får lära sig under resan kommer att få stora komplikationer på Barbie-världen.
Barbiedockan uppfanns 1959 av Ruth Handler, som döpte dockan efter sin dotter Barbara. Barbie uppfanns som ett alternativ till alla bebisdockor som fanns. Barbie lät barnen leka med en docka där de kunde vara många andra saker än bara en förälder. Några år senare introducerades Ken-dockan som ett komplement till Barbie – och han döptes efter Handlers son. Så Ken och Barbie är alltså egentligen syskon (hej Game of Thrones)…
Det finns få andra skådespelare än Margot Robbie på den här planeten som skulle kunna spela Barbie med samma perfektion som hon. Barbie blir inte ett flamsigt porträtt även om det till en början är svårt för henne att klara sig i den verkliga-världen. Det finns en vacker scen på en busshållplats med en äldre dam som helt perfekt visar styrkan med filmen. Sen är det en sekvens med America Ferrera där vi får se historien om hennes Barbie-docka som är superb och riktigt emotionell.
De praktiska effekterna i filmen är helt underbara, alla husen är byggda i rosa, precis som leksakshusen. De saknar väggar och taken är precis lite för låga för dockan såsom det var i verkligheten. Bilarna är även 23 procent mindre i storlek än vad de ska vara för att representera skillnaden mellan Barbiedockan och leksaksbilen. Resan mellan verkliga världen och Barbie-världen är också konstruerad helt praktiskt och fungerar perfekt. Sång- och dansnummer är fint gjorda och en hel del humor landar.
Men…Sen kommer vi till det där som är mindre bra i Barbie.
Regissören Greta Gerwig har inte bestämt filmens regler överhuvudtaget. Att allt är överdrivet och humoristiskt i Barbie-världen är självklart. Män är enbart där som eye-candy för barbiedockorna, för det enda män kan och får göra är att vara halvnakna på stranden – i filmens värld så är Ken helt onödig. Att dockversionen av Ken har minst lika många yrken som Barbie är inget som tas upp i filmen. När Barbie och Ken sedan kommer till filmens version av verkligheten så är precis alla män antingen riktiga praktsvin eller så är de fullkomligt onödiga och fåniga. Till exempel så är America Ferreras karaktärs man mer eller mindre helt handlingsförlamad och en total mes, som de inte ens bryr sig om att kontakta när de kommer försvinna iväg en längre stund.
Sen får vi möta styrelsen på Mattel med en outhärdlig Will Ferrell i spetsen. Här faller verkligen hela filmen för mig, för jag hoppades in i det sista att styrelsen bestod av andra Ken-dockor som hade flytt och det var därför som de är totalt korkade och lika fåniga som i Barbievärlden. Det går liksom inte att ena stunden göra en film med ett budskap och sedan skapa en lika fejkad värld på båda sidorna av portalen. Gerwig har inte jobbat med nyanser för fem öre utan bara fullkomligt pressar in allt, vilket gör att det svämmar över. Verklighetens Mattel har en VD:n som är en man precis som i filmen, men styrelsen består av fem kvinnor och sex män. Som filmen är utformad nu så är budskapet att ”lev hellre i en fantasivärld, för du är körd i den verkliga världen”.
Jag förstår givetvis idén med det hela, men det hade gått att göra så mycket bättre och smartare så att det istället blev en språngbräda för samtal istället för att det bara blir en murbräcka som slår in en del öppna dörrar.
Det som däremot är bra rakt igenom är den här UHD-utgåvan. Bilden presenteras i 3840×2160/24p i BT.2020 format och behåller bildförhållandet av 2.00:1 från bioversionen. HDR-10 skapar en färggrann upplevelse vilket är särskilt tydligt i den första dans-sekvensen, där allt kommer till sin rätt. Filmen utspelar sig nästan enbart på dagen så det finns få mörka scener men kontorslandskapet på Mattel visar ändå en hel del hur svärtan behandlas i filmen. Ljudet är i Dolby Atmos och är ganska framtungt då filmen inte har så många sekvenser där surroundljud är nödvändigt. Ljudet är bra mixat och dialogen ligger stadigt i centern.
Skivan är även proppfull med extramaterial, som går in en hel del på detaljerna i produktionen. Tyvärr så finns det inget kommentarspår med regissören för det hade varit intressant att lyssna på.
Sammanfattningsvis så är Barbie riktigt bra när den är som bäst och tyvärr ganska plump och usel när den är som sämst. Den fina UHD-utgåvan drar upp betyget ett snäpp.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
