2024 har varit ett bra år för film, så pass bra att jag suttit längre än jag brukat för att få ihop en topp tio-lista. Jag har kastat om listan flera gånger, tagit bort och lagt till filmer på rullande band. Flera gånger har jag trott att jag var klar, fem timmar senare ändrade jag på listan igen. Film är det jag älskar mest i hela världen och jag är inte någon som endast skulle vilja kasta ihop tio bra filmer för dig att se på, eller tipsa om. Jag gör egentligen inte listan för dig läsare, utan jag gör den faktiskt mest för mig själv. Jag vill inte läsa min 2024-lista om tio år och undra, ”vadfan tänkte jag med?”. Jag lägger ned så mycket tid och tanke på en sån här lista för detta spelar roll för mig. Det finns udda rullar här, men det är filmerna jag älskat mest eller haft roligast med. Listan följer filmer som jag kommer att se om flera gånger under min livstid och förhoppningsvis alltid glädjas åt. Jag hoppas du ser en eller flera filmer jag nämner. Jag hoppas även att jag introducerar dig filmer du inte kände till och att du tar en titt.
Denna lista är mina personliga favoritfilmer. Och det finns självklart filmer jag inte hunnit se i år av diverse anledningar, det finns ett par viktiga rullar som jag inte sett som troligen skulle landat på listan. Men du vet, livet händer också.
Låt oss börja,
10: Asphalt City, Jean-Stéphane Sauvaire
Asphalt City är en två timmars ren ångestladdning rakt in i systemet, fylld till bredden med mänsklighetens mörkaste sidor. Historien tar oss till Manhattan, där vi följer ett Sean Penn och Tye Sheridan som jobbar i ambulans. Det är en oerhört mörk film, med fantastisk regi och berättande av Jean-Stéphane Sauvaire. En kraftigt förbisedd och underskattad pärla under 2024, som var en rejäl överraskning för mig. Jag har inte hört någon nämna filmen vare sig i verkligheten eller på internet, vilket är tråkigt, för den är stark, riktigt stark. Ångesten följde med länge efter filmen hade tagit slut, och för mig betyder det endast en sak; briljant.
9: Horizon: An american saga – Part 1, Kevin Costner
Kevin Costners stora plan att göra en fyra delars episk Western-historia drar igång på en stark grund. Som ett gigantisk Western-fan och Costner-fan, så var det inte oväntat att jag skulle totalt och oerhört älska Horizon: An American saga. Filmen är lite mer än tre timmar och jag var med på varenda scen, varje ny karaktär som introducerades, varje nytt mål; jag var där. Kevin Costner är ingen främlig för Cowboy-genren och det var fantastiskt att få se en gigantisk western på bio igen, och jag är helt och hållet redo för del 2. Och förhoppningsvis del 3 och 4 också. Del 1 öppnade inte speciellt bra, så vi får bara hoppas på att de sista delarna faktist blir gjorda och kommer ut. Detta är en oerhört ambitiös idé, och även om det inte blir fler än två filmer så kommer den första filmen alltid att finnas, och den är galet bra.
8: Trap, M. Night Shyamalan
En av årets bästa bio-upplevelser. Hundra minuter av fantastiskt berättande, friheter och perfekt tempo, med en tredje-akt som kastar omkring dig. M. Night Shyamalan är en smaksak, han är lika mycket som Wes Anderson till stil, inte i set-design och liknande då, men i dialog och berättande. När du ser en Shyamalan-rulle, så vet du att du ser en, och Trap är hans bästa film sen Unbreakable. En riktigt spännande och rolig resa där du följer en mördare inlåst på en konsert omringad av hela Philadelphias poliskraft. Missa inte Trap, och ta den inte för seriöst. Luta dig tillbaka med favoritsnacksen och njut, för här har vi en mästare som gör film på sitt sätt.
7: THE ORDER, Justin Kurzel
Nu för tiden är vi fattiga på så kallad ”vuxenfilm”. Med det menar jag en film som inte ger dig allt du vill ha, eller berättar och förklarar allting som händer och kommer att hända. Och The Order matade mig fint, en seriös berättelse om några medlemmar i KKK som bryter sig loss och ska ta tag i vad de tycker är rätt på sitt egna sättt. En seriöst stark film, som inte skyggar ifrån svårare ämnen, utan lutar sig in i dem närgånget. Jude Law har kanske aldrig varit så här bra. Sån här film behöver vi mer av, historier som inte blundar för verkligheten eller behandlar sin publik som rädda barn. Här har vi en film som respekterar dig. Helt jävla enastående.
6: The Substance, Coralie Fargeat
Coralie Fargeat som tidigare gjort den mycket fina Revenge, kom tillbaka i år med en rent av genialisk film. Om du läste min första filmrecension på senses är det nog inte chockerande att se The Substance på denna lista, men om du inte läste min kritik så ABSOLUT ÄLSKADE jag filmen. Jag gav den högsta poäng, och om tjugo år kommer The Substance fortfarande vara omtalad och lika relevant tror jag. Det är alltid kul att vara först på golvet med ett modernt mästerverk och klassiker. Men varför bara plats 6, Robin?! För det finns fortfarande filmer jag gillar mer, även om Substance är ett modernt mästerverk, kära läsare.
5: Juror No. 2, Clint Eastwood
Clint Eastwood är 94 år, och troligen så nära man kommer en film-gud. Jag trodde Cry Macho skulle bli hans sista film, jag är glad att det inte blev så. Juror No. 2 är en av hans absolut bästa filmer i hans långa karriär. Jag hade inte sett trailern innan, jag visste endast kort om att det var ett court-room drama. Och det var ett helt rätt val, för slutet på den första akten slog mig i magen och lämnade mig vilsen och spänd igenom hela filmen. En komplicerad och spännande historia, utan action eller spänningssekvenser, men med ett konstant finger på pulsen. Och årets bästa slut. Missa inte denna film! Jag tackar Clint Eastwoods föräldrar varje dag att de födde honom.
4: Saturday Night, Jason Reitman
Efter en rentav förjävlig Ghostbusters-film så svingar Jason Reitman tillbaka till sina rötter och gjorde en av årets bästa filmer. Saturday Night utspelas 90 minuter innan den första sändningen av Saturday Night Live, (den nu världskända sketchkomedi -serien) skapat av ett gäng tjugoåriga amatörer och okända komiker. En film som inte missar ett enda beat under sina hundra minuter av speltid. Tajt, oerhört rolig, fylld till bredden av enkel film-magi. Detta är fan i mig en riktig film, med årets utan tvekan bästa ensemble. Skådespelare gestaltar roller som Chevy Chase, Dan Aykrod, Lorne Michaels, John Belushi, Andy Kaufman, Jim Henson, Gilda Radner, och det endast fortsätter. Och skådespelarna gör ett fenomenalt jobb att fylla skorna av några av de största komikerna i världen. Om du känner till något om den amerkanska komediscenen under 1975 så kommer du digga denna mycket, och jag tror även om du inte är skolad i den scenen, så kommer du ändå att ha roligt.
3. Rebel Ridge, Jeremy Saulnier
Årets mest spännande actionfilm, som även innehåller minst action och våld. Låt inte det skrämma dig, för varje minut är en tickande klocka som inte lättar upp förrän eftertexterna rullar. Jag satt på spänn genom hela rullen och kunde inte sluta le, för den funkar. Jeremy Saulnier är en av denna generations bästa filmregissörer och han har ännu inte gjort mig ledsen eller missnöjd med någon av sina historier. Och med Rebel Ridge berättar han ännu en gång att han är kvar för att stanna, och det bästa är att jag tror inte han har toppat sig själv ännu. Inom sinom tid kommer han att leverara ett renodlat mästerverk och jag kommer kunna säga att jag var med honom enda sen början när han kom ut med Murder Party (2007).
2. Didi, Sean Wang
2008, under sommarens sista månad innan gymnasiet börjar, lär sig en lättpåverkad 13-årig taiwanesisk amerikansk pojke vad hans familj inte kan lära honom: hur man åker skateboard, hur man flirtar och hur man älskar sin mamma. En enkel, liten historia. Men universal och äkta. Och den slog mig över huvudet, trailern var riktigt bra och jag var taggad. Men att Didi skulle vara såpass oerhört briljant hade jag ingen aning om; med enkla medel och felfria karaktärsporträtt så kan jag nästan lova att detta är en film alla skulle älska om de visste om den. Den känns så äkta, det finns inget skådespel, utan dom bara är framför kameran, känns det som. Didi påminner mig om Lady Bird (2018), en enkel handling som berättades helt felfritt.
1. Snack Shack, Adam Rehmeier
Min favoritfilm i år: Snack shack! En oerhört rolig och charmig ungdomsfilm, som slår till dig med en oväntad snyting i den tredje akten. Den följer två unga entreprenörer som letar efter sin stora sommarplan. Plötsligt läggs den lokala poolens korvstånd ut på auktion. Och killarna bestämmer sig för att hyra den under sommaren. Du har sett filmen förut; sommar kärlek, pung-slag, grovt språk. Men det görs så bra här, så fint, med en fantastisk cast och fina karaktärer. Som de bästa filmerna väcker den minnen om förbigångna somrar, då jag och mina kompisar hittade på idiot-dumma grejer och bara hade kul. Då sommarloven kändes oändliga. Jag såg filmen i Januari och tänker fortfarande på den. Och vad är inte ens favoritfilm under året, om inte en film som man verkligen hade riktigt roligt med? Det är inte The Substance, eller Rebel Ridge, eller Didi, utan bara en jävligt god stund. Och en film jag kommer att återkomma till varje år.
Filmerna, som måste nämnas som inte fick plats på topp-tio-listan: Anora, Heretic, A Different Man, The Bikeriders, Late night with the devil, Kill, Knox goes away, Civil war, Which brings me to you, Challengers, It´s what´s inside.
Tack 2024!
