Recension: Batman Arkham Knight

108

Warner Bros / Rocksteadys hyllade Batman-trilogi får ett slut (?) på next-gen, men går man ut med ett klimax eller en svanesång?

Som gamers har vi alltid längtat efter ett riktigt Batman-spel. För även om Marvel har en miljard superhjältar som alla är helt OK, så är den coolaste superhjälten – enligt en enig redaktion – Bob Kanes legendariska DC Comics-figur, tillika bevingade hämnare. Mytologin är rik och mustig, därför har historien inte bara givit liv åt tusentals serietidningar sen 40-talet, den har även inspirerat moderna konstnärer som Alan Moore och Christopher Nolan att tolka The Dark Knight på sitt eget, unika sätt i både graphic novels och fantastiska filmer. Även Tim Burtons ”originalfilm” från 1989 står sig bra, med en yvig Jack Nicholson som Batmans ursprungliga ärkefiende, Jokern, och den Bat-feber det innebar när vi gick i mellanstadiet och allt skulle målas och ritas i Batman-logon (som vi lärde oss rita som en mun med tänder av vår bildlärare). Licenskungarna Ocean gav oss på 80-90 talet försök till Batman-spel på Amiga 500 och NES och vi köpte villigt allt som kom i vår väg, men det var inte förrän långt senare – nästan 20 år senare, faktiskt – som vi egentligen fick ett Batman-spel att tala om, i sann bemärkelse. Då revolutionerade Rocksteady spelvärlden med ett spännande, actionfyllt, ursnyggt och genre-definierande spel i Batman: Arkham Asylum. Äntligen såg det ut, kändes och lät som en Batman-film eller Batman-serie. Sen dess har tvåan, Arkham City kommit, som i princip är en förlängning av Asylum men i en större, öppen värld som blev så populärt efter Assassin’s Creed slog igenom. Nu avslutar (?) man trilogin på next-gen i Arkham Knight, ett spel som på många vis påminner om Arkham City, men med några nya söta och sura godbitar i påsen.

Vi sa just tidigare att Batman-universumet är rikt, men det blir tydligt i Arkham Knight att det inte är oändligt. Vissa saker ”ska” ju bara vara där, såsom Bat-signalen, Jim Gordon och givetvis alla Batmans motståndare – från Jokern, till Scarecrow, Harely Quinn, Pingvinen, Two-Face och en rad andra. I Arkham Asylum var det coolt och tokfräscht att få bekämpa dessa, nu börjar det bli lite upprepande. Storyn denna gång är att Scarecrow lyckats utföra en kemisk attack på Gotham City och gjort folk till vad som närmast kan beskrivas som förvildade zombies. Upplopp, slagsmål och bränder sätter hela stan i kaos och polisen räcker inte till. In tågar då Läderlappen, vårt alter ego ännu en gång. Du som spelat de tidigare spelen kommer att känna igen dig väl i detta, då upplägget är i princip identiskt. Du kan glidflyga, undersöka i detective mode (även om detta har fått en fördjupning, mer om det nedan), slåss (även i häftig tag-team läge med Robin och Darkwing), parera och nytt för i år – köra Batmobilen.

Rocksteady har tagit vara på PS4:ans ökade resurser, detta är det klart snyggaste spelet i Arkham-trilogin, vilket såklart också var väntat. Unreal 3-motorn används till att skapa en karg, regnig, metallisk och lätt deprimerande stad i förfall. Texturen på Batmans dräkt är häftig att betrakta och ansiktsmodellerna är riktigt bra, om än inte riktigt i toppklass (där gör Call of Duty: Advanced Warfare och Beyond ett bättre jobb). Men mest imponerande av allt är hur stabil frame rate Rocksteady lyckats få på PS4:an – trots relativt avancerade omgivningar så flyter spelet perfekt i 30 fps, utan dippar och går in och ut ur mellansekvenser nästan helt sömlöst.  Ljudet är även det genomarbetat och vi får tillbaka känslan av interaktiv serietidning genom den filmiska musiken och på gott och ont via dialogen. Röstskådespeleriet är inget fel på, men manuset är styltigt och Batman himself är verkligen ingen charmör, utan muttrar mest orders och är lite allmänt surmulen, vilket gör att man inte investerar i honom riktigt så mycket som man borde i en protagonist.

Kontrollerna är som brukligt, responsiva och tämligen intuitiva. Stor nyhet för i år är Batmobilen, som är den första söt-sura karamellen. När den introduceras tjuter vi nästan av glädje, åker omkring och burn:ar och skjuter vilt omkring oss. Sure, styrningen är lite sladdrig, men vad gör det när bilen kan så mycket – från att boosta och katapult-skjuta ut oss som en missil (så att vi kan glidflyga vidare – nice!) till att spänna vajrar för att dra ned väggar och till och med klättra uppför väggar (!). Men, likt alla goda ting, så är lagom bäst. Rocksteady verkar så extremt förtjusta i sin nykomling att man i princip prackar på oss den i tid och otid. Flera uppdrag måste lösas med bilen, vilket blir smått absurt när man ska köra den på smala hustak (!) och dra sig upp för väggar man enkelt hade kunnat skjuta sig uppför med grapple-kroken på ett par sekunder. Sure, vi fattar, den är cool och den kan skjuta missiler på tanks (och man får göra det en hel del) men ingen gimmick som används för ofta och för mycket blir kul i långa loppet och mot slutet var vi nästan glada att slippa använda bilen lika mycket. Samma är det med tag-teamet läget med Robin och Darkwing, det är till en början kul och ruskigt adrenalinpumpande då man kan utföra nya kombos, men det blir till slut bara en liten, begränsad ”grej” på det stora hela.

Undertiteln Arkham Knight syftar till Batmans nya fiende, en superskurk som skapats speciellt för detta spel, med DC Comics goda minne. Han känner Batman väl sen tidigare och allteftersom spelet utvecklas så får du ledtrådar om vem det är, mot slutet är det rätt lätt att gissa om du kan din Batman. Gotham City, som Arkham Knight-spelet utspelar sig i, är en relativt öppen och stor spelvärld och du kan välja en rad underuppdrag – fritagningar, mordutredningar, lösa någon av Riddlers 326 gåtor eller jaga superskurkar. Mordutredningarna har fått en extra dimension, då du numera kan se in i kroppar på både muskel- och skelett-nivå för att leta efter spår. Smått makabert, men effektfullt. Riddlers gåtor skiftar från rena arkadutmaningar (som faktiskt är riktigt kul) till mer eller mindre kryptiska leta-efter-ledtråd-diton. Och samtidigt som vi kan beundra storleken på Arkham Knight, i fråga om frihet att göra uppdrag i valfri ordning och uppgradera allt från den nya, tuffa Batdräkten, till Batmobilen och Batarangen, så finns det designval man gjort som inte känns helt lyckade. Ett återkommande irritationsmoment är under pågående uppdrag – alla större uppdrag delas upp i mindre delmoment – och även om man i teorin vet vad man vill göra så har man oftast ingen aning eller hum om hur man ska göra det. Och det handlar inte om den intellektuella nivån på pussel, utan bara på en sån enkel sak som en markör som ger en fingervisning om var man går vidare till sitt nästa mål. Detta leder tyvärr ofta till ett tradigt trial-and-error-upplägg, där man går omkring och klickar på saker för att hoppas att man gissar rätt eller kommer åt någon pryl, som inte är uppenbart att man ska manipulera.

På det stora hela är Batman Arkham Knight ett tekniskt välgjort och underhållande spel, även om vi (av förklarliga skäl) inte är lika hänförda en tredje gång på samma sätt som vi var första gången. Visst, nyhetens behag kan inte vara för evigt, men trots tekniska framsteg och större världar och en del riktigt kul idéer, så känns inte Arkham Knight lika revolutionerande i konkurrensen på next-gen idag. Spel som GTA V har satt ny standard för öppen värld och The Witcher 3 (som förvisso snott sitt detective mode från det ursprungliga Arkham Asylum) är den nya manusnivån att försöka klå. Kvar blir vi istället med ett actionäventyr som är väldigt kul när det är som bäst, men dras ned av ett par designval som vi inte älskar (batmobilen och de kryptiska deluppdragen).

REDS NOTERING: Batman Arkham Knight finns till PS4, Xbox One och PC. I skrivande stund så har PC-versionen så svåra problem att Warner helt stoppat försäljningen av den. Vi har provat spelet på PS4 och är absolut den version vi rekommenderar att du köper, om du har möjlighet att välja.

Så här sätter vi betyg på Senses