I juni i år fyllde Tim Burtons banbrytande filmatisering av Batman 30 år. Alla är inte gamla nog att minnas, men sommaren 1989 rådde fullkomlig Fladdermus-hysteri: Batman-emblemet prydde precis allt – från billboards, till kläder, leksaker och kaffemuggar. Ändå hade filmatiseringen varit en enorm uppförsbacke att få till och ägarna till filmrättigheterna, professor Michael Uslan bland andra, kämpade i tio år med att få filmen gjord. Och vi som inte hade fyllt femton år låstes obönhörligen ute från att se den på bio, av Statens Biografbyrå som värnade våra unga, påverkbara hjärnor…
Snabbhistoria: Warner Bros hade fått hela DC Comics serieskatt i knät genom ett uppköp av bolaget, men på 60-talet var serietidningar bara för barn och något som kunde underhålla för stunden (vilket blev fallet med den klassiska Batman-tv-serien, där glättigt klädda Batman (Adam West) och Robin slog ned skurkar till ”boom! Pow! Bang!”-animationer.)
Allt Warner Bros egentligen ville åt i DC-samlingen var Superman-licensen, som man bedömde var den stora tillgången och mycket riktigt blev en superhit med en, för den tiden rekorddyr Marlon Brando och en ny superstjärna i Christopher Reeves. Men Batman gick trögt, det var inte förrän rättighetsinnehavarna fick med skivbolagsmogulen Peter Guber, som i sin tur raggade upp stekheta visionären Tim Burton – som just haft framgångar med Beetlejuice och Pee-Wees Big Adventure – som allt föll på plats för en film. Tim kom med idén att en fungerande Batman-film måste vara mörk, seriös och handla om Bruce Wayne; mannen bakom masken. Och det fungerade.
Burtons film blev en massiv kassasuccé, trots kontroversiell casting av den ”komiske” skådepelaren Michael Keaton i huvudrollen och gav en Oscarnominering till numera pensionerande filmlegenden Jack Nicholson, som Jokern. Sean Young skulle ha spelat Vicky Vale, men ersattes av Kim Basinger i sista stund på grund av en ridolycka strax innan inspelningen (det ryktades också om friktion mellan Young och Keaton, då de tidigare ska ha varit en par). Michelle Pfeiffer var också aktuell ett tag, men fick istället vara med som Catwoman i den framgångsrika tvåan (en roll som Sean Young sägs ha stalkat Tim Burton för – i full kostymering). Serietidningsfilmatiseringen omgavs alltså av lika mycket spänning och drama, som själva filmserien alltså – och allt det var innan sociala mediers förlovade tidevarv, då miljoner fans skulle haft åsikt om varje sak.
Filmen Batman (1989) återger en av de ursprungliga origin-historierna om hur Bruce Wayne förlorar sina föräldrar och börjar bekämpa brott iklädd fladdermuskostym, samt hur mafioson Jack Napier förvandlas till Jokern. Och trots att här finns inlånade element från Frank Millers The Dark Knight Returns och Alan Moores The Killing Joke, så är detta alltså mycket mer av en trogen serietidningsförlaga än Nolans senare, banbrytande trilogi, som kom cirka 20 år senare.
Batman 1989 – Bild UHD
Klassiska 35 mm-filmer som scannas om till digital Ultra HD 4K-bild uppvisar med stor tydlighet originalmaterialets brister. Kulisser och matte-målningar ser ibland oskarpa och lite för ”uppmjukade” ut. Tidvis kan man till och med skönja vajern som transporterar Läderlappen genom luften. Den distinkta 35mm-kornigheten finns till stor del kvar och färger blir aldrig så bländande starka, som de kan bli digitalt, idag. Å andra sidan är denna äkta film-look helt unik och känns genuin på ett helt annat sätt än dagens, nästan helt dator-animerade superhjältefilmer (tänk Aquaman). UHD-transfern gör underverk för svärtan och konstrastförhållandet: exempelvis när karaktärers ansikten lyses upp av ljuskällor, ser förbluffande bra ut samtidigt som fåror i ansikten och detaljer i kläder träder fram med all önskvärd tydlighet.
Batman 1989 – Ljud UHD
Ljudet presenteras i en Dolby Atmos-mix, ovanpå ett lossless Dolby True HD-spår. Det hettar inte så ofta till som man kanske kan önska för genren och dialogen är lite lågt mixad för vår smak; men när det väl bränner till så gör det så rejält, med bra bas och distinkta placeringar av skott och action-ljudeffekter på rätt ställen. Danny Elfmans fantastiska soundtrack har aldrig gjort sig bättre och ger nästan lite gåshud när det kända temat väl drar igång och spelar.
Batman är ljudlagd enligt den gamla skolan, då man inte hade sjutton tusen högtalare runtomkring sig som tittare och därför är ljudbilden lite framtung; lejonparten av allt ljud ligger i frontarna och delvis centern, med sparsamt använda surroundeffekter. Därför lyfter Atmos objektplacering upplevelsen något, mot den gamla versionen i 5.1 – men skillnaden är inte enorm. Som helhet är detta dock ett bra ljudspår, som görs ännu bättre av musiken (både Prince låtar och Elfmans underbara musik). Men förvänta dig inget som kan mäta sig med dagens superhjältepresentationer i fråga om impakt och ljudbild.
Batman 1989 – Extramaterial UHD
Extramaterialet ligger på Blu-ray-versionen av filmen (förutom kommentarspåren, som av logiska skäl även kan ses i 4K) och är exakt detsamma vi fått förut på BD. Kommentarspåret är värt att lyssna på (visste du att en scen är inspirerad av Phantom of the Opera?) och framförallt vill jag slå ett extraslag för den 72-minuter långa dokumentären Shadows of the Bat: The Cinematic Saga of the Dark Knight, som lär tilltala fans av den nu 80-åriga DC-figuren.
Summering
Tim Burton är en ojämn regissör – han gör alltid tekniskt snygga filmer, men innehållet pendlar mellan väldigt bra (som här) till ganska menlöst och tomt ekande kulisser (2001 Apornas Planet-remaken, Alice i Underlandet-filmatiseringen). Vad han gjort med den första, mörka serietidningadapationen är dock djupt imponerande och ger honom en plats i filmens Hall of Fame, oavsett framtida prestationer. Burtons Batman känns som en bokstavligen nattsvart fotad och mer seriös film än vad vi sett fram till dess, men som samtidigt väldigt mycket är en trogen serietidnings-filmatisering; det är som att se bildrutorna från pappret få liv och rörelse, med bibehållen ton och känsla. Keaton fungerar perfekt som ”The Caped Crusader” och Jack Nicholsons Joker är en bit cineastisk historia som var väl värd sin Oscarsnominering. Sjävklart är Nolans nyfilmatisering en helt annan nivå av modernt filmskapande, med en tillika lysande Heath Ledger som den ikoniska skurken (och vi tror även på Joaquin Phoenix senare i år). Men Batman 1989 står sig som originalvisionen.
Burton gjorde en uppföljare tre år senare, Batman Returns, där Keaton återigen är Batman och denna gång kämpar mot Catwoman (Pfeiffer) och Pingvinen (Danny DeVito). Den släpps också på UHD samtidigt som denna och även om den är en bit ifrån originalet suveränitet, är den väl värd att lägga till samlingen då utgåvan innehåller liknande kvaliteter i bild och ljud (det är kul att långsamt uppdatera den gamla 35mm-samlingen från DVD och BD med dessa utgåvor!). Men trean, Batman Forever med Val Kilmer som Batman är bara snäppet bättre än Schumachers fullkomligt vedervärdiga Batman & Robin, där George Clooney tar över manteln, får bröstvårtor på dräkten och kör en superhjältefranchise i botten på ett vis som kan vara den sämsta studiofilmen någonsin. Dessa två kan du med fördel låtsas som de aldrig funnits, de blir inte ett dugg bättre i 4K.
Det är synd att Warner inte hoppat på HDR10+-tåget, då det hade lyft presentationen ytterligare ett snäpp, men ändå – som helhet så är Batman i 4K med HDR10 det överlägset bästa sättet att uppleva filmklassikern på idag. Vi lutar oss tillbaka i biosoffan och njuter av en fartfylld, klassik serietidning med bra rollsättning och en strålande vacker Kim Basinger, som Vicky Vale.
