Kommer du ihåg det ursprungliga Bayonetta, till Xbox 360 och PS3? Oddsen säger att du förmodligen inte gör det. För trots lyrisk kritik av spelrecensenter världen över, så nådde inte Devil May Cry-skaparen Hideki Kamiyas vilda actionäventyr någon större framgång. Spelet ansågs av många vara ett arkad-mästerverk, med i det närmaste perfekta kontroller, men den utflippade storyn, oändliga mellansekvenserna i kombination med klent skådespeleri och skrattretande uselt manus, gjorde att många gav upp rätt snabbt. Vi erkänner att vi tillhörde den skaran. I konkurrensen 2010 fanns så många andra bättre spel man hellre ville spela, så man orkade helt enkelt inte igenom Bayonettas väldigt tonårsflåsiga, anime-tilltal.
Utvecklarna av Bayonetta, japanska Platinum Games, anses ändå vara några av världens tekniskt och kreativt bästa spelutvecklare, vilket de bevisat med underskattade Wonderful 101. Deras minutiösa design och timing på varenda kontroll, blandat med deras totala o-rädsla att slänga in precis vad som helst som faller dem in, gör dom till en slags cutting edge-visionärer blandat med halv-tokiga, japanska farbröder. Och då fansen skrek efter ett nytt Bayonetta, så såg Nintendo sin chans att gå in och finansiellt backa ett unikt spel, som utvecklas av en av världens mest aktade spelstudior, exklusivt för deras Wii U-konsol. Har satsningen på Bayonetta 2 varit en smart investering? Läs vidare så får du svaret.
Storyn i Bayonetta är – och vi ska försöka hålla detta så tydligt som möjligt – den om en god häxa (som heter just Bayonetta), med förmågan att byta skepnad och använda sig av diverse kreativa vapen och magier, såsom sitt hårsvall; som kan framkalla demoner stora som hus. Efter 500 års sömn vaknar hon upp och hamnar mitt i en strid mellan mörkrets följare, Umbra-häxorna, och ljusets ”riddare”, Lumen Sages. Delar av ettan utspelade sig lite som en detektiv-historia, där Bayonetta lade ihop pusselbitar som avslöjade varför hon bekämpade ”ljusets” makter och hur hon hamnat i sin situation. I tvåan fortsätter historien och letandet efter sanning, flackat av birollerna vi fick känna i förra spelet – rivalen Jeanne, affärs-demonen Rodin och den oerhört påfrestade Joe Pesci-karikatyren Enzo, som inte kan sluta säga ”fuggedaboutit”.
Det finns en god nyhet om du är en av den stora majoritet som aldrig spelade Bayonetta (1) – i flera av utgåvorna som säljs av Bayonetta 2 så ingår första spelet, i HD-remake dessutom. Det är en trevlig bonus, men du behöver absolut inte känna att du måste spela igenom det för att få ut det mesta av Bayonetta 2 – storyn är spelets absolut svagaste sida och du får lika god genomgång av det tillgängliga, men ändå förvånansvärt djupa, stridssystemet i tvåan.
Du som spelat Devil May Cry kommer att känna igen dig i mycket. Precis som Dante så svingar Bayonetta flera pickor – hela fyra stycken faktiskt, då hon har pickadoller såväl i nävarna som inbyggt i den extremt höga klackskorna. Bayonetta är en välsvarvad uppenbarelse, med modellfrisyr, sexiga sekreterar-glasögon och en mycket tight åtsittande skinndräkt. Genusvetare varnas för högt blodtryck av att se hur ofta kameran zoomar in och runt Bayonettas skrev och även under själva fighterna så kan hennes kläder åka av (dock utan att det ekivokaste avslöjas). Tillägget i HD-remaken av ettan, att Bayonetta kan bära Links, Peachs och Samus-dräkt till sin modell-kropp är bara … så udda. Men detta är som sagt ett väldigt japanskt spel, på gott och ont, som utgår ifrån annan kultur än vad vi kanske är vana vid i västvärlden. Sexism är aldrig kul och vi försvarar det inte, men det vore orättvist att bara döma Bayonetta 2 med de brillorna på – här finns faktiskt ett riktigt bra action-spel.
Delar av genialiteten i Bayonetta 2 är att man sparat det bästa – det belönande stridssystemet, där du med tre knappar kan skapa oändligt med häftiga attacker och kombinations, samtidigt som en viss knapp (undanmanöver, ZR) ger dig möjlighet att vid perfekt parering av en attack gå in i ”Witch Time”. Det ger dig en slow-motion värld där du kan utföra spektakulära attacker. Special-attackerna och avsluten (som man valt att smakfullt kalla för … eh, klimax – höjdpunkt) är ibland helt galna och här finns såna boss-strider och överdriven förstörelse att till och med Kratos i God of War nog skulle säga ”men nu tar vi det lite lugnt, va?”. Samtidigt som dessa adrenalin-kickar finns kvar så har man skurit ned något på de menlösa mellansekvenserna. De finns till viss del fortfarande kvar och replikerna och storyn är i princip lika ostig som förra gången, men det är ändå något bättre, något kortare och precis som förr så kan man hoppa över dem med ett knapptryck – och det tackar vi för.
För tar vi bort lull-lullet så döljer sig ett formidabelt action-spel i Bayonetta 2, som vida överträffar ettan. Banorna är varierade, fantasifulla och lagom långa. Här finns sekvenser du sent kommer att glömma, såsom strider på ryggen av ett jaktplan som är på väg att krascha ned en befolkad stad, vilda tunnelbane-slagsmål mot jättebossar och till och med fighter i luften mot enorma drakar. Det är både förbluffande, otroligt fräscht och spännande att precis vad som helst känns som det kan hända i Bayonetta 2. Det är pizza med allt och extra mycket kebabsås, med en hink Jolt-Cola att dricka till.
Platinum Games har lyckats bemästra Wii U:n fantastiskt väl och Bayonetta 2 flyter på som en dröm (vågar vi säga 60 fps?), samtidigt som det lätt är det grafiskt mest avancerade spelet maskinen visat upp hittills. Ljuseffekter, enorm detaljrikedom, massor med gigantiska fiender och spektakulära avslutningar vittnar om att Wii U verkligen inte är en next-gen maskin att räkna ut, rent tekniskt. Ljudet är också väl genomarbetat, dialogen är som natt och dag i fråga om kvaliteten mot ettan och till och med de fåniga j-pop-versionerna av Moon River och Wilhelm Tell låter faktiskt bra. Här finns också ett samlarsystem där du kan köpa bättre vapen, nya attacker och tillbehör för valutan som du mördar änglar och demoner för. Bayonetta 2 innehåller ett co-op läge som är endast online, där du kan slå följe med en annan spelare och spela äventyret tillsammans från varsin soffa (tyvärr inte stöd för det lokalt). Spelet har en del laddsekvenser och vi kan rekommendera köp via eShop för installation på extern HDD. Se bara till att ha gott om plats, Bayonetta 2 är en bjässe till nedladdning på 15 GB.
De finessrika och smidiga kontrollerna gör sig perfekt på Gamepaden, eller kanske ännu hellre – Wii U Controller Pro – och det finns även ett läge för dig som vill prova på touch-kontroller (men det känns som det förtar en del av upplevelsen, då det förenklar en hel del). Spelet har tre svårighetsgrader, där lätt är ”väldigt lätt” och medium lär passa de flesta perfekt.
Vi har haft enormt kul med Bayonetta 2 och har flera gånger hänförts av de helt utflippade striderna och njutit av den perfekta kontrollen. Platinum Games stoltserar med hög kvalitet och Nintendo ställer högsta kraven i branschen, så kombinationen har gett oss ett extremt välgenomarbetat spel. Det är samtidigt ett väldigt udda spel för Wii U, då det riktar sig till hardcore action-gamers och vuxna, med sitt ymniga våld, sina haglande svordomar och sin über-sexiga protagonist. Låt oss hoppas att fler nu upptäcker genialiteten i det och styrkan i Wii U som spelmaskin. Båda förtjänar en mycket större publik.
Så här sätter vi betyg på Senses