När jag skriver film- och spelrecensioner så googlar jag alltid för att till exempel kolla stavning, vilka som har varit inblandade, cirkapriser och så vidare. Att söka ”BDSM game Switch” insåg jag försent skulle bli en ganska ifrågasatt sökning. ”Henric, vad gör du på redaktionen när vi andra har gått hem?!”
Ironi och satir är väldigt individuellt vad som funkar för olika personer. Jag kan ibland ha problem med när någon säger; ”nä jag menade inte det där alls, jag var bara ironisk”. För vad är det som säger att personen inte menade det bara för att han eller hon säger så? Här ligger lite av problemet jag har med BDSM – Big Drunk Satanic Massacre; när spelskaparna varnar överallt om att ”vi skojar!” så försöker man friskriva sig från ett ganska plumpt och dåligt spel.
Vi iklär oss rollen som Lou, Satans son, som i vanlig ordning är aspackad (på mjölk) och riktigt härsken (han alltså, inte mjölken. Eller möjligtvis båda). Vi ger oss ut på äventyr och möter en hord av knasiga figurer. I ett tidigt uppdrag så får man uppdraget av en man att rädda hans flickvän, som är en kvinnlig demon som har blivit kidnappad. Det visar sig snart att ”antagonisterna” egentligen spelar in en film och jag har nyss dödat skådespelarna. Som hämnd vill hon att jag dödar pojkvännen och som belöning får jag ha sex med henne… Ta-da! Humor! Satir! Eller?
Hela postern är drift med original-Doom och då skulle man även kunna tänka sig att spelet skulle likna Doom i att vara en form av First Person Shooter – men så är inte fallet. Istället så får vi en isometrisk vy och den konstigaste styrningen jag någonsin har varit med om. Nu ska ju styrningen någonstans symbolisera avatarens något onyktra tillstånd, men det blir snabbt enerverande. Sen tycker jag inte animationen är så snygg eller intressant heller, hela spelet andas ganska låg budget.
BDSM: Big Drunk Satanic Massacre fungerar dock bra på Nintendo Switch i både dockat och bärbart läge. Det blir smått på den lilla skärmen, men fullt spelbart. Sen är ju som sagt kontrollerna dummare än sten, men det vänjer man sig med (typ) efter ett tag.
Sammanfattningsvis så är jag föga imponerad av ”det satiriska action-RPG”-spelet BDSM: Big Drunk Satanic Massacre. Spelskaparna tar i så de sprängs att försöka vara coola och putslustiga, men för mig faller allt bara platt och blir istället plumpt och dåligt.
