Jag går in på bion och ser Big Eyes med ganska stor ambivalens. Tim Burton har enligt mig gjort nästan lika många och stora klavertramp som han har gjort riktigt underhållande filmer. Jag tycker dock aldrig han når upp till riktiga mästerverks-nivåer. Han är ofta där och sniffar men snubblar nästan alltid på mållinjen. Å ena sidan har han ju välsignat oss med filmer som Big Fish, Nightmare before Christmas (som han skrivit, men inte regisserat) och Edward Scissorhands men samtidigt också kastat Batman – Återkomsten och den enormt överskattade Mars Attacks i ansiktet på världen.
Vad händer då i herr Burtons senaste film Big Eyes, när han bytt ut de ständigt återkommande och halvgalna favoritmedarbetarna Helena Bonham Carter och Johnny Depp, mot visserligen mindre galna, men samtidigt också oändligt duktigare Amy Adams och hysteriska tysken Christoph Waltz? Jo, man får en Tim Burton-film som inte är lika skruvad som fansen kanske är vana vid, men som åtminstone jag personligen uppskattar långt mer än hans sedvanliga konstigheter.
Amy Adams porträtterar här den till början förbisedda konstnärinnan Margaret Keane under femtio- och sextiotalet i San Francisco. Hon är en skicklig konstnär som till slut blev känd för sina målningar av barn med stora ögon. Hennes hemska och motbjudande man Walter Keane, spelad av Christop Waltz tog under flera år tog åt sig äran för dessa Big Eys-målningar och det är denna period vi får följa i filmen.
Även om detta i mångt och mycket är Amy Adams film, för hon har verkligen en underbar närvaro på vita duken, så tvingar sig Waltz ändå fram och smäller ännu högre genom att bara vara Christoph Waltz. Något jag börjat tröttna lite på, för det finns liksom inget mellanregister hos den mannen. Han kör på i hundrafemtio från start till slut. Inget högt och lågt. Bara högt. Det var kul i hans internationella genombrott Inglorius Basterds där han visserligen är smått briljant. Likaså i Django Unchained, där han fick regi av Tarantino en andra gång (och även en andra Oscar). När Burton håller i trådarna blir det emellertid för mycket för mig. Missförstå mig inte, Big Eyes är en mycket bra film, men på grund av kombinationen Burton/Waltz spårar den under sista tjugo minuterna ur totalt och liknar mest en rättegångsfars som trots försök inte lyckas bli rolig. Detta kanske är helt avsiktligt från Burtons sida, men fungerar inte alls i symbios med resten av filmen som håller en något mer lågmäld och obehaglig ton, när vi får följa Margarets kamp mot sin kusliga och psykiskt sjuka man.
Vägen till sluttexterna är utan tvekan underhållande, obehaglig och färgstark. Big Eyes ljudbild fylls huvudsakligen av Danny Elfmans toner, vilka, måhända många gånger är av standard storfilms-proportioner, men samtidigt ofta är betydligt bättre än exempelvis Hans Zimmers motsvarigheter. Utöver Elfmans musik så har självaste Lana Del Ray bidragit med två stycken smått fantastiska originallåtar, Big Eyes och I can fly, vilka i sig nästan är värda att gå och se filmen för. Borde du se Big Eyes, utöver musiken då? Absolut, trots att jag varken älskar Tim Burton eller är ett överdrivet stort fan av Christoph Waltz så både underhåller och utbildar den. Det är dock främst Amy Adams som briljerar i rollen som Margaret Keane, vilken hon också välförtjänt fått en Golden Globe för. Berättelsen i sig om Keane är väl värd all uppmärksamhet, om inte annat för att belysa hur skruvad kvinnosynen och kvinnorollen var förr, under och långt efter femtio- och sextiotalet, där det helt enkelt inte fanns intresse för det som i filmen kallas “kvinnokonst”.
Så här sätter vi betyg på Senses