Jag spelade inte orignalspelet Bionic Commando till NES särskilt mycket när det kom. När jag för några år sen började samla på gamla konsoler så ”återupptäckte” jag det. Ett charmigt, men attans svårt, litet plattformsspel.
En sisådär 25 år senare är det dags för en uppdatering och uppföljare till mannen med den långa, bioniska armen. Nathan Spencer heter hjälten, som i början av årets spel sitter på death row i ett amerikansk fängelse. Men en incident gör att han återinsätts i tjänst och får tillbaka sin robot-arm, som visar sig vara mycket användbar. Svenska (sträck på er, som Edward Af Sillén skulle ha sagt…) utvecklarna GRIN har fått en utmanande uppgift av Capcom; att såväl förvalta en klassiker, som att ge oss ett modernt spel. Och det funkar… för det mesta.
Bionic Commando är som helhet ett väl genomfört spel, men inte helt utan en del småirriterande skavanker. På plussidan är det relativt enkelt att komma igång med (pga den smarta uppbyggnaden av storyn, som i sig kanske inte är superoriginell), för det mesta väldigt snyggt och smidigt och det innehåller en hel del roliga, små retro-nickar som collectibles i bitmap-grafik och 80-talsslingor. Det dynamiska, multikanalsljudet förtjänar också att lyftas fram och framförallt höras på en bra anläggning. På minussidan är presentationen ojämn, introt växlar mellan stämningsfullt, till ganska enkla modeller på gubbarnas ansikten och ojämna insatser av röstskådespelarna. Det finns också en störande ”tearing” då och då som verkligen inte borde finnas där, i videosekvenserna, som drar ned helhetsintrycket. Svårighetsgraden måste nog betecknas som åt det högre hållet. För även på normal nivå lär du dö en hel del gånger, bara pga att det tar tid att lära sig svinga och använda armen. När det är som bäst svingar man runt och känner sig som Spindelmannen, när det är som sämst svär man över trial and error-upplägg, inexakt kamera och tidvis svajjga kontroller. Men för det mesta funkar det bra och check pointsen är väl utsatta (men varför spelet laddar om mellan varje dödssekvens förstår jag inte?).
80-talsföregångaren
Som helhet är det kul action större delen av tiden och ganska kul plattformselement. Det är inte riktigt lika självgående som Prince of Persia, utan betydligt svårare, men det är ändå tillgängligt för de flesta action-/och plattformsfans. Och jag tycker nog originalets känsla överförts väl till 2000-tal. Jag känner mig generös och ger en fyra, även om den inte är tokstark. (4/5)
