Det är sorg i Wakanda. T’Challa (Black Panther) har mystiskt insjuknat i en mystisk sjukdom som han avlider mystiskt utav. Nu står landet utan en Black Panther och hela världens blickar riktas mot dem för att de ska kunna komma åt deras Vibranium-gruvor. Drottning Ramonda (Angela Bassett) håller ställningarna så gott det går ,men så visar det sig att en high school-student vid namn Riri (Dominique Thorne) har byggt en Vibranium-detektor på fritiden. Detektorn kommer i fel händer och det väcker undervattenhärskaren Namors (Tenoch Huerta) vrede. Han ställer in siktet på dem han tror är skyldiga och det är landet Wakanda och alla dess invånare. Shuri (Letitia Wright) och Okoye (Danai Gurira) beger sig till USA för att försöka hitta ett sätt att medla mellan Wakanda och Namors kungarike och det visar sig snart vara mycket svårare än vad de hade räknat med.
Black Panther: Wakanda Forever hade kanske kunnat bli en mer sammanhängande film om det inte hade varit så att skådespelaren Chadwick Boseman (Black Panther) tragiskt avled i cancer endast 43 år gammal. Hans bortgång präglar filmen så pass mycket att hela strukturen blir helt fel. Det fanns enligt regissören och manusförfattaren Ryan Coogler inte en tanke på att byta ut Boseman mot en annan skådespelare och låta Black Panther som karaktär leva vidare. Absolut så kan jag förstå tanken – men problemet är att det daterar filmen något otroligt och det finns ingen tanke på alla fans som faktiskt älskar karaktären Black Panther.
Ponera att du är ett barn som älskar Black Panther och du föddes runt 2018. År 2029, när du är i elva års åldern så börjar du se alla 568 Marvel-filmerna i ordning. När du kommer till Captain America: Civil War så introduceras du till Black Panther som blir din absoluta favoritkaraktär. Det här är den du identifierar dig med mest med utav alla karaktärer som finns i hela MCU. Du gråter otröstligt när Black Panther dör i Avengers: Infinity War och jublar så du inte vet var du ska ta vägen när han återuppstår i Avengers: End Game och du har fullkomligt sett sönder Black Panther från 2018. När du sedan tråkat dig igenom sju stycken Black Panther-lösa filmer så är du ÄNTLIGEN framme vid hans andra solo film. Nu hör det ju till saken att det här är år 2029 och därmed nästan ett årtionde sedan Chadwick Bosemans alldeles för tidiga bortgång. Du som ett barn bryr dig inte särskilt mycket om vilka skådespelarna är, utan du bryr dig bara om storyn och karaktärerna. Du startar ivrigt upp filmen och ska äntligen få se fortsättningen på Black Panthers äventyr!
Fast så blir ju inte fallet då Black Panther dör utanför bild under filmens första två minuter, helt utan förklaring, helt utan anledning (i filmen) och hans död är inte kopplad på något sätt med resten av handlingen. Det finns ju till och med en karaktär i Black Panther: Wakanda Forever som rör sig in och ut under Wakandas försvar och det är filmens skurk Namor, som hade kunnat vara anledningen till Black Panthers död. Men icke sa nicke. Black Panther bara dör och vad värre är; när han sedan begravs finns inte EN ENDA av de andra superhjältarna på plats vid hans begravning. Vilket är helt sjukt med tanke på att de räddade världen tillsammans.
Filmskapare lät ju Harold Ramis återuppstå i Ghostbusters: Afterlife och Peter Cushing i Rogue One, så det hade inte varit särskilt svårt att göra en sista, episk strid med Black Panther. Framför allt då karaktären redan är 100 procent CGI. Och därmed skulle man låtit honom åtminstone få rädda någon eller något innan han blev dödad.
Sådär nu tror jag har gjort min poäng tydlig. Resten av Black Panther: Wakanda Forever färgas av Black Panthers död och tappar därmed fotfästet. När det ena stunden skall vara hjärtskärande sorg och nästa fåniga one-liners och “humor” så vet filmen inte vilken fot den skall stå på. När en annan, väldigt viktig, karaktär avlider senare i filmen så blir dennes död inte alls på samma vis uppmärksammad. Det är tydligt att stora delar av manuset behölls från en version där Black Panther fortfarande levde.
Black Panther: Wakanda Forever är 161 minuter lång och är därmed längre än alla andra filmer i MCU förutom Avengers: End Game. Skillnaden är bara att då Endgames tre timmar och en minut berättar en helsikes lång och avancerad story och varje minut är nödvändig så känns Wakanda Forever som att den lever upp till sin titel – på ett dåligt sätt. Det känns verkligen evigt pågående och det här är den enda filmen i MCU som jag har gäspat ljudligt i biosalongen och kollat på klockan ett antal gånger; och då har jag ändå sett The Eternals på bio…
För att byta spår så tänker jag nu ta upp något positivt och det är Angela Bassett som Drottning Ramonda. Bassett har jag alltid gillat och hon är mästerlig i allt hon gör. Hon ger rollen tyng och är behållningen genom filmen. Även Danai Gurira som Okoye är sanslöst bra och hon får lite mer att göra med sin roll i den här filmen.
Något mer som är bra är den fina UHD-utgåvan som finns att tillgå. Bilden kommer i 2160p och har rejält hög bitrate; vilket framför allt syns i snabba panoreringar. Mycket av filmen utspelar sig under vatten och dessa scener ser riktigt imponerande ut, med sina djupa svartblåa sektioner. Det finns inga tecken på komprimeringsartefakter och färgerna återges naturligt även i kvälls-scener. Ljudet i Dolby Atmos trycker till ordentligt under de få actionscenerna som finns i filmen. Framför allt blev jag imponerad under striden på en bro där fienderna använder vattenbomber. Detta är även väl-mixat så du behöver inte sänka ljudet manuellt mellan dialog och actionsekvenser. Det finns även en hel del extramaterial, även om dokumentärerna är ganska korta så ger de en del info om hur filmen kom till. Det finns även en blooper-reel och bortklippta scener. Det jag gillar mest är att det finns kommentarspår, något som jag känner har försvunnit mer och mer och jag är verkligen glad att de har valt att fixa ett till filmen.
Sammanfattningsvis så är jag långt ifrån imponerad av Black Panther: Wakanda Forever. Framför allt ur manus-synpunkt, för det är egentligen inget fel på själva hantverket i övrigt. Det är bra skådespelare och habil regi. Specialeffekterna däremot hade jag kunnat ha en helt egen sektion om, för de ser verkligen inte bra ut. Fast specialeffekterna har överlag blivit sämre och sämre och när jag såg bakom kulisserna materialet så förstod jag varför. ALLT är mer eller mindre filmat mot blåa-väggar.
Det som drar upp betyget med flera snäpp är den fina UHD-utgåvan som lyckas med konststycket att göra en väldigt lång och ganska ointressant film någorlunda sevärd.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
Så här sätter vi betyg på Senses
