Kokboken som jag håller i handen (jaja, ligger på bordet bredvid), vars titel betyder “Hos Wood“, är bloggerskan och designern Sofia Woods första kokbok. Första intrycket är väldigt bra: trevliga bilder och vettiga och varierande recept. Och ett bokmärkessnöre! Det är allt för få kokböcker man får bokmärkessnöre till.
Sofia inleder Chez Wood med sin egna relation till mat och matlagning, hennes första minnen kopplade till detta och hennes förhoppning att plantera goda matminnen hos sina barn. Det är en mysig och personlig inledning.
Boken bygger på tre teman, vilka är “vardagens vana“, “vilandets läkande kraft” och “festens omtanke“.
I det första temat, vardagens vana, hittar vi okomplicerade och lättlagade rätter, lagade från grunden och med mycket kärlek. Det är bra variation på recepten och de flesta är baserade på ingredienser man oftast alltid har hemma. Till ett av recepten i det här kapitlet undrar Sofia om hon ens skulle ha med receptet i fråga för hon tycker det är för enkelt. Det handlar om rätten Pasta al Burro och visst, det är ett enkelt recept, men i sin enkelhet är det så fantastiskt gott så jag tycker absolut att det platsar i Chez Wood.
Va? Om jag kan berätta hur enkelt receptet är? Visst! Koka din favoritpasta al dente. Hacka upp ett par klyftor vitlök, stek dessa en stund i en ordentlig klick smör så det doftar underbart, men inte tar färg. Lägg i en näve färsk och hackad persilja och vänd sedan ned den avrunna pastan och veva runt tillsammans med en näve vällagrad parmesan. salt och peppra efter smak och servera direkt. Det här är receptet från boken, själv brukar jag ha i chili hackad också, för att få lite extra hetta och smak.
Men, tänker du nu, varför han har inte skrivit ut några mått på ingredienserna?
I den inledande texten till kapitlet skriver Sofia att hon tycker man ska se recept mer som en riktning än en utstakad väg. Det tänket gillar jag. Självklart har hon mått i sitt recept i boken, men hon är också väldigt öppen med att man ska prova sin egen väg och i flera recept ger hon tips på alternativ till hennes väg. Så nu vet du varför jag inte skrev några exakta mått.
Vi går raskt vidare till nästa kapitel, det som fått namnet vilandets läkande kraft.
Det här gillar jag och jag håller helt med författaren i hennes tro om att mat är en viktig komponent för både fysisk och mental återhämtning. Kapitlet handlar också om att leva i symbios med säsongerna och att anpassa maträtterna efter vad årstiden her för råvaror. Här nämner Wood inte bara råvaror utan allt runtomkring som dukningar, dekorationer och även musik (jag bör inflika att sådant nämns i de andra kapitlen med). Och att mat även kan användas för att visa omtanke om andra.
Här hittar vi näringsrika och stärkande recept som samtidigt är goda. Jag vill nämna några favoriter som den ugnsbakade gröten, smoothien med mynta och mango och ängamatsoppa.
I det sista kapitlet, kallat festens omtanke har genomtänkta “straight forward“-recept som är goda och lyxiga utan att vara onödigt krångliga. Vi får första läsa om dukningen, vad ska man använda för textil? Vad för porslin och bestick? Blommor? Ska vi ha levande ljus? Svaret är [spoiler alert]; ja alltid.
Sedan nämnder Sofia även trinkets, något jag gillar. Alltså, inga magiska föremål, upphittade långt in i otillgängliga grottor som förstärker dina förmågor. Utan små attiraljer på bordet som egentligen inte har så många användningsområden annat än att se bra och passa in just där och då. Exempelvis vackra servettringar, ett individuellt saltkar, en smörhund (Googla den ni) eller varför inte min “all time favorite” av prylar som man inte kan använda till så mycket annat; druvsaxen.
Maten då? Vad bjuds det på i detta festens kapitel? Jo, mycket gott och blandat, det är inga givna förrätter och varmrätter utan man får fundera lite själv och det gillar jag. Lättare är det då med desserter; det finns många att välja mellan boken igenom, bokens sista recept som är en chokladtårta verkar helt fantastisk. annars hittar vi rätter som brie-tårta med rosmarin-honung, caesarsallad på svartkål och galette.
Recepten i boken känns genomtänkta och utvalda med omsorg och kärlek för såväl råvarorna som hantverket. Dock kan jag skönja en viss repetition genom recepten, mycket samma råvaror i olika rätter. Det är visserligen superbra att visa att man kan göra många variationer med samma utgångsmateriel men jag hade ändå velat se nya rätter.
Bilderna i boken varierar lite i kvalitet men jag upplever tyvärr att flera av dessa är för mörka. Framsidan har någon pixlig kvalitet, gjort med mening fast ni ser på mina bilder att den ser pixlig ut.
“Men”, invänder då delar av redaktionen, “Det finns ju mängder av pastarecept”?!
“Precis, stämmer bra det”, svarar jag försynt, “men som vi alla vet så är pasta något man aldrig kan få för mycket av!”
Så här sätter vi betyg på Senses