Jag har följt bloggen ”Jävligt Gott” sporadiskt sedan några år tillbaka och blev väldigt nyfiken när jag läste att det skulle komma en kokbok. Vad är då det för blogg och varför skriver jag om den? Jo, enkelt beskrivet är det en blogg som behandlar vegansk mat och matlagning.
En kreativ och engagerad kille vid namn Gustav Johansson driver den och han delar inte bara med sig av sina egna recept och tips på tillagningstekniker, utan skriver även om nyheter inom den veganska världen.
Jag gillar den öppenheten och att han inte ser ned på dom som äter kött utan visar en annan väg. Han är inte helt låst vid att allt ska vara veganskt utan kan ge tips på om man vill byta ut exempelvis den veganska osten mot vanlig ost och vilken han skulle föreslå då. Inte i recepten då, utan svarar om någon undrar. Jag tycker om den inställningen.
Nu tänker jag inte gå in i diskussioner om köttindustrin och klimatet, annat än att jag vill nämna att den växtbaserade maten är den som kommer att bli ett måste i framtiden. Visst har insekter varit på tapeten (och används i vissa fall) också som framtidens alternativa källa till protein, men det låter inte så smarrigt. Och inte veganskt.
Det är ingen hemlighet och kommer nog inte som en överraskning för någon att vi behöver minska på vårt intag av kött både för vår hälsas skull, för djurens skull och för planeten.
Samtidigt så tror jag på balans i livet och att man inte behöver bli vegan (eller vegetarian) över en natt (eller överhuvudtaget). Gustav skriver i sin bok, och jag håller med honom helt, att man får faktisk fuska. Det är bättre att äta grönt större delen av månaden och sen äta en entrecôte till middag, än att inte äta grönt alls bara för att man inte klarar sig utan nämnda köttbit.
Det är en sund inställning, ta ett steg i taget. Som talesättet lyder: ”Luke bemästrade inte kraften på en dag”. Eller var det, ”Rom byggdes inte på en dag”? Jaja, ni förstår min poäng.
Jag måste bara tillägga att om man äter kött tycker jag att man ska äta svenskt, närproducerat och ekologiskt kött.
Så, tillbaka till boken.
När jag fick boken i min hand så blev jag lite paff, av framsidan att döma är boken från tidigt 80-tal. Det är dova färger med lite retrostuk. Inte vad jag väntade mig av en kokbok 2019.
”Never judge a book by its cover” heter det ju. Det tog mig en stund, längre än jag vill erkänna, att inse att bilderna ser åldrade ut av en anledning. Helt enkelt för att den handlar om klassisk svensk husmanskost. Som veganiserats. Många, om inte alla rätterna är sådana som författaren växte upp med och har återupplivat som veganska. Bilderna i boken håller samma stuk, jag förstår det men samtidigt ser det lite grått och tråkigt ut. Uppläggen av maten är klassisk och det ser ut precis som man väntar sig, han lyckats att få rätterna att efterlikna originalen och bara att titta på dom kan nog lura de flesta. Den gråa tonen gör tyvärr inte maten rättvisa, den ser helt enkelt inte färgglad ut.
Vegansk husmanskost inleds med ett förord som jag tycker är värt att läsa och sedan fortsätter författaren med att berätta om sin matresa och sitt intresse för mat, som inte alls började med veganskt på stört. Snarare tvärtom, och så tror jag det är för de flesta. Eller, de flesta av oss som är födda på 80- och 90-talet.
Jag fastnade för en av hans anekdoter när han återberättar ett samtal han hade med sin pappa om hans arbete med trafikfrågor. Det handlade om att människor alltid vill ta den enklaste vägen, gör det som är lätt och kanske inte alltid det som är rätt. Det är så vi människor oftast fungerar. Sedan applicerar han det på vegansk matlagning. Kontentan i det hela är att om man vill att fler ska äta grönt så ska man inte göra det svårare att äta kött utan enklare att äta grönt.
Vidare fortsätter författaren med många handfasta och bra tips på hur man på ett enkelt sätt börjar med veganskt. Han gör en genomgång av många nya råvaror, för utbudet och valmöjligheterna har verligen blivit fler och mer varierade på senare år. Vilket är superbra, för det gör det hela lättare att börja med veganskt. Han går även igenom smaker och hur man kombinerar smaker på bästa sätt, och något som jag anser är superviktigt, nämligen textur.
Det tipsas bland annat också om hur man får till äggsmak på bästa sätt och hur man gör vegansk ostkräm. Sedan nämns flera alternativ om man vill få till köttimitationer. Det är texturerat vegokött, vegofärs och formbar vegofärs.
Jag har en liten invändning här. Var är tipsen och recepten om man inte vill köpa halvfabrikat? Jag är själv emot hel- och halvfabrikat och gör gärna min egen vegofärs, mina egna vegbiffar etc, när lagar vegetariskt eller veganskt.
Jag förstår att man vill använda färdigt och att det är enklaste vägen (som författaren själv nämnde i den anekdot jag skrev om) men om man inte vill köpa färdigt då?
Jag hade gärna sett ett alternativ till den köpta färsen, i exempelvis receptet på tacos. Som att mixa samman valnötter, blomkål, soja och kryddor och steka det i ugnen. Köttbullarna; Även här hade jag önskat ett alternativ. Typ en variant baserade på mandlar och kikärter, de går bra att forma och blir supergoda. Bara en tanke.
Varför måste de veganska rätterna imitera de köttbaserade rätterna? undrar ni då. Det måste det inte, men den här boken handlar ju just om husmanskosten och visar hur man gör den vegansk. Människan är ju ett vanedjur och för många av oss (i min generation åtminstone) är det den här maten vi känner igen från vår uppväxt.
Recepten är indelade i tre kategorier; vardagsmaten, den klassiska husmanskosten och högtidsmat.
Under vardagsmat finns recept på sådant vi oftast äter till middag en fredag, rätter som pasta Bolognese, fiskpinnar, pannkakor och tacos. Totalt 15 recept som alla känner igen och så gott som alla ätit någon gång. Urvalet är bra och varierat, recepten är välskrivna och köttsubstituten är för det mesta bra lösningar. Jag rekommenderar fejkon (veg bacon), dom är riktigt goda med fin rökig smak och hyfsad textur. Innan hade jag bara gjort fejkon på morot men tofu funkar bra det med.
Ni kanske funderar på ordvalen, att det i boken står ”köttbullar”, ”fiskpinnar”, ”bacon”, när det de facto inte är kött eller fisk i dessa rätter. Jag har haft svårt för det också, språkpolisen inom mig har protesterat men samtidigt talar namnet helt tydligt om vad det är menat att efterlikna. Jag vill även tillägga att när det kommer till ord som biff, järpe eller korv exempelvis så har det inget med innehållet i rätten utan det är en beskrivning utav formen på densamme.
Jag går vidare till ”den klassiska husmanskosten”. Här hittar vi recept som hör till den svenska matkulturen. Med rätter som kåldolmar, kroppkakor, kalops, dillkött och inte att förglömma, smörgåstårta! Det kan kännas gammaldags men det är rätter som har lite dåligt rykte, för rätt tillagade är de väldigt goda och robusta måltider. Och ett stycke kultur. I ny tappning.
Slutligen har vi kommit till högtidsmat. Vad ska vi äta för något på det gröna julbordet? Eller till vår gröna midsommar? Har hittar du ett flertal recept med inspiration till vad vi kan stoppa i oss vid någon av våra högtider, eller annars också för den delen. Den griljerade rotsellerin är ett trevligt alternativ till julskinkan, jag bakade just en sån i julas och det blir jättegott. Jag vet dock inte hur den är dagen efter, på en knäckemacka med mycket senap, men det kanske någon annan kan berätta för mig?
Det är ett avsnitt jag saknar, och det är efterrätter eller desserter. Nu tänker någon att desserter inte låter varken nyttigt eller veganskt. Men veganskt behöver inte vara lika med nyttigt. Om man tänker efter så är både chips, pommes frites och Coca-Cola veganskt, men långt ifrån hälsosamt.
I och för sig är gamla svenska 80-tals desserter inte särskilt upphetsande, eller gott för den delen. Päronhalvor med mintchoklad någon? Visst har vi andra som äppelkakan, ostkakan och den klassiska julbordsdesserten ris á la Malta som kan behöva en vegansk uppryckning.
Kanske i nästa bok?
Så här sätter vi betyg på Senses