Klassfesten
Björn Kjellman spelar den vanliga, hyfsat lyckliga (men uttråkade?) trygga övre medelklasspappan som har gjort allt man borde göra för att få titulera sig ”lycklig”: Han har gift sig med en vacker fru (spelad av Cecilia Frode), flyttat från miljonprogramsområdet Rågsved med de gråa höghuslängorna till en lugn och på ytan mysig och gemytlig kranskommun utanför Stockholm med skog och natur inpå knuten, pluggat och fått välbetalt arbete på försäkringsbolag, och fått en dotter som hunnit börja skolan. Allt är perfekt. Tills han får en inbjudan till en klassfest för att träffa gamla klasskompisar från nian, tjugo år senare. Och träffa den där ungdomskärleken som så abrupt försvann ur hans liv i slutet av nian, några veckor innan skolavslutningen. En underhållande men stundtals också allvarlig dramakomedi där alla snart är tillbaka i sina gamla roller från skolan, vilket gör att allt det där som har hänt efteråt inte spelar någon roll. Gamla sår rivs upp, och känslor bubblar upp till ytan. Välskrivet och med hög igenkänningsfaktor. Scenografin i de scener som utspelar sig i det förflutna (tidigt 80-tal) är nästan i paritet med att kliva in i en tidsmaskin
Hata Göteborg
Den marknadsfördes som en film som handlar om fotbollsvåld, huliganer och kravaller. Men Hata Göteborg är betydligt mer än så. En skildring om grupptryck och gruppdynamik, förlagd till en stad som inte alltför ofta synts till i svensk film, nämligen Helsingborg. Här bor filmens huvudpersoner, som hängt tillsammans sedan barnsben. Huvudkaraktären längtar egentligen bort från det rätt otrevliga kompisgänget med den auktoritära Mitander som styr och ställer med ilska och hotfullhet. En dag möter de en ny personlighet, en glad musikalisk göteborgare med långa blonda dreadlocks och nära till skratt som har rest och sett världen, nyligen hemkommen från Asien. Han får dem att träffa nya människor, göra nya saker, få upp ögonen för kultur de inte visste att de gillade och se nya sidor av sin hemstad och av sig själva. En liten romans börjar till och med spira mellan en av huvudkaraktärerna och en snäll tös. Men uppbrottet från de gamla kontakterna blir trots det smärtsamt svårt när det efter ett tag står klart att de två världarna som möts och krockar inte är kompatibla. Att både äta kakan och behålla den går inte. Valet står mellan uppbrottet eller den trygga men hårda och möjligen destruktiva miljön. I bakgrunden finns tillhörigheten till gängkulturen och huliganismen som en överhängande fara som hotar, men som motpol också valet att välja en annan väg och ett annat liv, möjligheterna till förändring och den fria viljan. Riktigt bra skådespelarinsatser, vackra sommarmiljöer kontrasterade med steniga kåkar grusiga fotbollsplaner, och en känsla av närgångenhet, nerv och äkthet som man inte alltid ser i svensk dramafilm. Det finns gott om anledningar att inte Hata Göteborg.
Tillsammans
Lukas Moodyssons andra film, efter genombrottet med Fucking Åmål, skildrar en boendeform som vissa älskar lika mycket som andra avskyr den. Under 70-talets socialistiska tidevarv var det helt rätt att bo i kollektiv för att man ville det, inte för att man inte kunde hitta bostad och var en förvirrad ung vuxen som behövde tak över huvudet. Nej, här är det ett betydligt större och mer mångfacetterat kollektiv, bestående av både medelålders vuxna föräldrar och yngre barn, som flyttar in i en villa. Med parollen ”hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam” gick Tillsammans upp på biograferna i början av 2000-talet, ungefär 25 år efter att den utspelar sig. Det både syns och hörs, tack vare tidstypiska Wolksvagenbussar och ABBA på soundtracket. En både stor och namnkunnig ensemble med bland andra Anja Lundqvist Olle Sarri, Ola Rapace, Gustav Hammarsten, Cecilia Frode, Shanti Roney och Michael Nyqvist bildar kollektiv på vita duken. Ett brokigt och sevärt gäng.
