Recension: Call me by your name

579

Just nu pågår Pride-veckan i Stockholm, eller Europride som det faktiskt är 2018. Då passade jag  på att kika på långfilmen som kretsar kring en homosexuell kärlekshistoria, Call me by your name. I år fick filmen fyra Oscarsnomineringar, bland annat Bästa Film, varav den vann en (bästa manus). Trots mestadels positiva recensioner så möttes filmen också av kritik; både för innehållet och sin spellängd. Den hade även svårt att hitta distribution, fastän stjärnnamnet Armie Hammer gjorde ena huvudrollen. Sony Pictures Classic distribuerade till slut filmen; ett beslut som visade sig vara väldigt klokt då den drog in tio gånger sin budget på bio runtom i världen (40 miljoner dollar).

Call me by your name utspelar sig i början på 80-talet i norra Italien, i en icke-nämnd by som är själva sinnebilden av ett sydländskt paradis: frodiga fruktträdgårdar, oaser av vatten, gemytliga invånare som spelar kort på caféer och en familj som inte är som andra. Familjen Perlman är judar, pappan (Michael Stuhlbarg) är professor från USA, gift med en italiensk kvinna och boendes med deras sjuttonåringe son, Elio (Timothée Chalamet). Det blandas friskt mellan franska, italienska och engelska när de talar med varandra och de övriga byborna. En dag dyker den stilige studenten Oliver (Armie Hammer) upp, för att bo hos familjen i några veckor och skriva doktorsavhandling under professorns ledning. Hela byn vänder huvudet efter den filmstjärne-snygge främlingen, men ingen drabbas så starkt av hans närvaro som Elio. De två inleder en passionerad relation och sommaren 1983 blir en sommar att minnas.

Call me by your name är adapterad från en bok av André Aciman och det Oscarsvinnande manuset är skrivet av James Ivory, författaren som numera är legendarisk som den äldste Oscarsvinnaren genom tiderna. Ivory har gjort sig ett namn med lågmälda, puttrande kärleksdramer om undertryckta känslor (Howard’s End, Återstoden av Dagen och Ett rum med en utsikt bland annat). Precis samma typ av sävligt, mänskliga drama utspelar sig här, i det paradisvackra Italien, med fingertoppskänsla i regin av Luca Guadagnino, som spås kometkarriär då han redan har en remake av Dario Argentos skräck-klassiker Suspiria klar. Fotot – av thailändske filmfotografen Sayombhu Mukdeeprom – är mästerligt: magnifikt, intimt och vackert, men samtidigt naturalistiskt och med en touch av förhöjd verklighet, utan att kännas pretentiöst eller överdrivet romantiserat. Guadagninis casting och regi visar på hans filmiska feeling: Armie Hammer har alltid sett bra ut, men här lyckas han gräva i sin själ, sitt inre, på ett sätt som får oss att se och uppskatta ännu fler lager av honom. Samtidigt blir den stora stjärnan Timothée Chalamet – den Oscarsnominerade huvudrollen – som redan har fem nya, mastiga filmroller på gång och lär bli nästa stora namn i Hollywood. Hans porträtt av en vilsen och osäker 17-åring är så tonsäkert och han skalar bort lager efter lager tills vi är karaktären in på bara skinnet.

Blu-ray-utgåvan återger vackert Italiens färger och filmens medvetna retro-stil i bildens grynighet. Man påminns om hur nära 70-talet 1983 ändå var, och det Oscarsnominerade soundtracket av Sufjan Stevens klingar melodiskt i högtalarna, även om surroundeffekter används sparsamt. Extramaterialet lyser tyvärr med sin frånvaro och det är synd, då man ser på exempelvis IMDb att dokumentärer om inspelningen finns att tillgå.

Call me by your name (and I’ll call you by mine) är en poetisk hyllning till livet och kärleken. På ytan kan den te sig handla om en förbjuden, homosexuell relation, men låter man sig drabbas och inte alieneras av de vågade (men inte överdrivet explicita) sexscenerna så inser man att det är en film om att hylla livet, maten, jorden och den stora kärleken. Kritik har även riktats mot att Armie Hammer känns som en man i 35-40 årsåldern (trots att han ska spela student) som blir tänd på en 17-åring (Chalamet, som var 21 när filmen spelades in, men är extremt trovärdig som spinkig tonåring): vissa tyckte det kändes hebefiliskt (när man tänder på tonåringar) och gubbigt, samtidigt som andra tyckte filmen var olidligt lång med sina 2 timmar och 12 minuter.

Så här tror jag det ligger till: Om du någonsin har, eller tror dig ha, upplevt den stora kärleken – då kommer Call me by your name beröra ditt hjärta att slå några slag fortare och du kommer hänföras av världen den utspelar sig i, men framförallt av karaktärerna. Om du däremot inte upplevt den stora kärleken kan Call me by your name kännas lång, kanske lite väl poetisk och tillrättalagd (med världens mest insiktsfulla föräldrar?) och helt enkelt lite främmande. Jag hyllar denna hommage till kärleken och står fast vid att bra historier kan berättas av vem som helst med talang – ingen av de två huvudrollerna är (öppet) homosexuell, men de är 110% trovärdiga i sina gestaltningar och sin mänsklighet. Och precis så ska det vara; skådespelare gör roller – trovärdigt eller inte, därför ska deras privatliv inte spela någon som helst roll vid casting. Filmer som Philadelphia, Brokeback Mountain och Dallas Buyers Club har nått ut till en enorm publik och satt igång viktiga tankar och samtal, på riktigt. Oavsett om skådespelarna i dem varit HBTQ ”på riktigt” eller inte.

Och det är det som kallas – och är – stort skådespeleri och filmkonst, något Call me by your name är ett utmärkt exempel på.

Så här sätter vi betyg på Senses