Hunden Buck lever ett skyddat och lugnt liv i Kalifornien, men en dag hundnappas han och blir slädhund i karga Alaska. Hans liv förändras totalt över en natt och nu måste han finna styrkan inom sig för att överleva i sin nya roll som slädhund och lystra till skriet från vildmarken.
Call of the Wild – eller Skriet från Vildmarken som den heter på svenska – publicerades första gången redan 1903. Författaren Jack London gjorde sig ett namn med den här boken och den har filmatiserats många gånger. Den mest kända versionen är den från 1935, med Clarke Gable i huvudrollen. Dagens betraktelse kommer tyvärr inte nå någon större kultstatus och det är på grund av tre ord: Computer Generated Images (CGI).
Hela premissen med filmen är djur och vildmark, men nästan allt av den varan är skapar med datorns hjälp. Hunden Buck är en datoranimerad skapelse från första bildrutan till den sista och det leder till en väldigt kall och känslolös filmupplevelse. Hade filmen varit helt datoranimerad så hade det inte stuckit ut så mycket. Men nu, när mänskliga skådespelare ska försöka interagera med den datoranimerade skapelsen så saknas något. Anledningen till varför de flesta skådespelare känns obekväma i närheten av hunden förstår man när man ser extramaterialet och det är för att det är skådespelaren Terry Notary (The Square, Apornas Planet) i pyjamas, på styltor som de kliar bakom örat och säger ”duktig pojke” till. Självklart ska man aldrig utsätta ett djur för fara, men det finns inget farligt med att ligga i en säng, sitta på golvet och vifta på svansen eller äta sin mat. Det är flertal scener som filmskaparna skulle kunnat använda en riktigt hund istället för en 171 centimeter lång 51-årig skådespelare.
Det hela är nog mer baserat på lathet än att de hade djurets bästa i åtanke. Det är ganska lätt att regissera en människa jämfört med en hund och därmed sparar man en hel del tid och tid är som sagt pengar. Förutom att alla djur i Call of the Wild är datoranimerade så är även många scenerier helt gjorda med ettor och nollor. Så inte ens här kan vi njuta av de vidsträckta vidderna – utan det är fejk, fejk och åter fejk.
Harrison Ford är som tur är inte datoranimerad och han visar att han fortfarande har styrka och karisma nog att spela Indiana Jones. Tyvärr (på grund av det jag nämnde i ovan) så får man aldrig någon riktigt känsla av hans karaktär och hans relation till Buck. Så allt blir bara kallt, opersonligt och tråkigt.
Blu-ray-utgåvan uppvisar sedvanligt bra bild, så långt tekniken sträcker sig. Det finns ingen 4K-utgåva av Call of the Wild i Sverige. Ljudet är helt okey, men saknar lite tryck i basen kunde jag uppleva. Extramaterialet är informativt och bra utan att kännas för mycket som promotion. Däremot så är de väldigt förtjusta i att de har lyckats så bra med den datoranimerade hunden och ni vet ju vad jag tycker om den…
Sammanfattningsvis så hade Call of the Wild potential att bli en modern klassiker och hade man använd tekniken som finns tillgänglig på ett bättre sätt så hade filmen verkligen kunnat berätta Jack Londons originalvision. För det finns nämligen ytterligare ett problem med filmen och det är att de har valt att göra den extremt barnvänlig och därmed tagit bort nästan alla faror som lurar i boken. Så betyget blir därefter. Filmen räddas från totalt bottennapp tack vare fin bild och en alltid intressant Harrison Ford.
