När man ser Capcom Home Arcade är det lätt att tro att det är en officiell produkt från Capcom, med företagets klassiska logga splashad över hela den massiva kontroll-enheten. Eller att det kanske skulle vara någon variant på de otaliga Kina-fightsticksen som kallar sig Pandora’s Box och liknande och säljs online för småpengar med hundratals rom:ar inlagda. Men Capcom Home Arcade är något helt annat; det är en licenserad produkt som Koch Media utvecklat, sålt in och ambitionsnivån är hedervärd. Men hur bra står den sig i konkurrensen och räcker verkligen 16 spel?
Arkadkänslan
Jag minns det som igår. Känslan av att som trettonåring i min hemstad, Skövde, hänga i lokala videobutiken på rasterna i skolan (All-Video hette den) och se trånande på när stora, coola 15-åringar tryckte in mynt efter mynt i arkadmaskinerna, som byttes ut med jämna mellanrum. Ägaren var rätt strikt, efter vandringssägner om barn som bränt pengar de fått för kläder på arkadspel, så han höll rätt bra koll. Men mellan varven var han upptagen med kunder eller att spola tillbaka återlämnade VHS-filmer, så då fick jag och polarna ibland kliva fram och spela några liv eller en femma var medan de andra höll uppsikt. Aldrig trodde vi då att spelen skulle bli så bra, så välljudande, så snygga och så ”realistiska” i våra hem. 16-bitseran gav oss bleka konverteringar av arkadklassiker på Mega Drive, SNES och Amiga och drömmen var att ha ett eget NEO GEO, som då var första formatet att erbjuda samma spel hemma som i arkadhallen, men till astronomiska priser (2 000 kronor per spel). Föga visste vi att inom dryga 10 år så skulle vi sitta på konsoler som fick arkadmaskinerna att gå och gömma sig.
Två år kändes som en evighet på den tiden och när 15-årsdagen äntligen kom hade PC-spelandet (MS-DOS, Super-VGA med 256 färger!) gjort intåg i mitt liv och till viss del även Playstation – så arkadmaskinerna föll lite i glömska. Det är inte förrän långt senare, i väldigt vuxen ålder, jag njutit av återseendet på arkadhallar som Liseberg och i Las Vegas och inte minst sen RetroPie banade väg för emulatorernas guldålder.
Capcom Home Arcade – mer än en emulator
Arkadsspel kom på kretskort, som sattes in i kabinetter med CRT-skärmar och myntinkast och blev på så vis pay-to-play-underhållning som var snabb, intensiv och rätt kort. Dels för att tillgodose så många som möjligt på så kort kötid som möjligt, samtidigt som man maxade intäkterna från maskinerna som handlare ofta hyrde över en viss period. Capcom Home Arcade innehåller ROM:ar av arkadspel, digitala filer som är exakta kopior (”dumpar”) av kretskortens kod. Dessa är licenserade och fullt lagliga, eftersom Koch köpt rättigheterna att använda dom av Capcom. Systemen som återfinns är CPS 1 och 2, men inget spel från den sista generationen CPS 3 (ännu, se mer nedan).
Mjukvaran som driver Capcom Home Arcade (CHA) är ingen hemlighet att det är en version av den enormt populära, gratis arkademulatorn Final Burn Alpha (FBA), som det varit lite kontroverser kring om den egentligen får användas kommersiellt. CHA-teamet ska efter detta ha gjort en egen bearbetning av emulatorn och allt bygger på Linux.
Som hårdvara har man valt att använda joystick-spakar och arkad-knappar från Sanwa – ett av de dyraste och bästa kvalitetsmärkena för hem-arkader – och resultatet talar för sig självt (JLF-TP-8Y-spakar och OBSF-precisionsknappar, för den vetgirige). Spakarna har exakt rätt rörlighet och switch-klick för att återskapa känslan, samtidigt som knapparna är spänstiga och responsiva och tål en hel del hamrande (som det blir i många spel). Att det finns en dubbel uppsättning på det rejält tilltagna huset gör att två spelare bekvämt kan sitta eller stå bredvid varandra och låta kvällar bara flyga förbi – precis som förr. Fast utan att behöva en massa växel då – du trycker bara på en knapp så matar du på med ”credits”.
Spelen i Capcom Home Arcade
Vid första anblick kan 16 spel kännas lite… lite för en modern retro-konsol, då många kör 30-64 stycken, särskilt med tanke på CHAs rätt salta prislapp (cirka 2 300 kr). Men då detta är äkta licenser, som är köpta med rättigheter så är det ändå det absolut billigaste sättet att äga spelen på, lagligt. Och fightstick-konstruktionen ger dessutom oöverträffad arkad-känsla, så även om CHA är lite dyrare än konkurrenterna så erbjuder den också något unikt.
Här finns, såklart, Capcoms stora dragplåster och ett av de mest älskade och framgångsrika arkadspelen genom tiderna – Street Fighter 2 (Hyper Fighting-versionen). Jag är tacksam att vi slipper få det i mer än en version, det finns på riktigt hur många versioner av SF2 som helst. Men andra, mer udda titlar återfinns också och man märker att detta är en kurerad lista av äkta arkadälskare som verkligen ansträngt sig: Alien vs Predator får vi för första gången någonsin på ett ”hemformat” (det har aldrig konverterats, troligtvis på grund av rättighetskrångel med Fox) och även rätt okända pärlor som Capcom Sports Club och Progear (som släpptes så sent som 2001, då arkadspel utanför spelhallar i princip var ett minne blott).
De 16 spel som ingår i Capcom Home Arcade är följande:
- 1944: The Loop Master
- Alien Vs. Predator
- Armored Warriors
- Capcom Sports Club
- Captain Commando
- Cyberbots: Full Metal Madness
- Darkstalkers: The Night Warriors
- Eco Fighters
- Final Fight
- Ghouls ’N Ghosts
- Giga Wing
- Mega Man: The Power Battle
- Progear
- Street Fighter II
- Strider
- Super Puzzle Fighter II Turbo
Listan är inte enorm, men som sagt väldigt noga utvald och alla spelen har sin plats, charm och vissa når till och med nivån tidlösa spelklassiker. 1944 är det kanske bästa i serien av 194x-spel, ett shoot’em-bullet-hell spel av högsta kaliber som är en njutning av röja loss i tillsammans med en vän. Alien vs Predator var kul att prova, en Final Fight-klon (som så många andra spel) men med figurer och inslag från Alien– och Predator-filmerna. Capcom Sports Club var oväntat kul – tre sporter: tennis, basket och fotboll, som är som intensiva arkad-minispel á la Mario Tennis, NBA Jam och Football Champ. Lätt att plocka upp, i princip omöjligt att lägga ned (”bara en returmatch till!”). Eco Fighters gör något nytt med sidscrollande shmup-genren genom att du styr ett skepp med en roterande kanon. Och givetvis kan man inte annat än älska klassiker som Final Fight (bästa beat’em-up-spelet från tidsepoken?), överjävligt svåra Ghouls and Ghosts och såklart Super Puzzle Fighter II Turbo, som är en vanebildande Tetris-klon med helt egen logik (tänk Puyo-Puyo). Mega Man: The Power Battle är kul för Mega Man-fansen, det släpptes bara i jubileumsamlingar till Xbox, GameCube och PS2. Och så måste jag slå ett extra slag för Progear, som är vackert, häftigt och intensivt – något av de bästa och snyggaste shoot’em-upsen jag spelat.
I mittenfåran finner vi Captain Commando, som är lite för likt Final Fight för att riktigt stå ut (även om det är jättekul att vara en liten bebis med napp i en Mecha-dräkt) och Strider, som jag har så kära minnen av och bara älskar sen Amiga-tiden, men som i ärlighetens namn åldrats ganska dåligt på 30 år som enspelar-actionäventyr.
Samlingens svagaste kort är förmodligen det något för röriga fightingspelet Cyberbots: Full Metal Madness och Gigawing, som är lite av ett 194X på syra; en hysteriskt intensiv bullet-hell-upplevelse med neon-färger, blixtrande ljus och otaliga mängder fiender och skott att undvika.
Alla dessa spel är alltså digitala versioner av originalen och Capcom Home Arcade gör ett fint jobb med att återskapa dem, i princip helt felfritt. Eftersom detta forfarande är emulering så finns naturligtvis små skavanker och buggar här och där, men det är så lite på det stora hela så det är försumbart. Känslan att få uppleva och återuppleva dessa arkad-klassiker på en högkvalitets fightstick med gott sällskap och ett par öl är obetalbar, för dig som har en relation till spelen eller verkligen älskar arkadspel lika mycket som undertecknad.
Finesser och framtiden
Capcom Home Arcade innehåller en HMDI-port (och du får med en låååång HDMI-sladd, så du kan sitta bekvämt i soffan), den drar ström via mikroUSB (som alla andra retro-konsoler därute exempelvis Mega Drive Mini) och har även en USB-port som är övertäckt och heter EXT1. Denna är oklart vad den gör, men en vild gissning är att det är en vanlig USB-anslutning som med tiden kommer att öppna upp för att ansluta externa enheter… Samtidigt har maskinen ett inbyggt Wi-Fi-chip, som ger oss kontinuerliga uppdateringar av mjukvaran (inne på tredje, version 1.3 i skrivande stund) och stöder dessutom online-high score-tavlor, så du kan mäta dig med hela världen. Just denna funktion har varit väldigt skakig för oss och trots factory resets har wifi-uppkopplingen tappats vid omstarter (som tar ca 25 sekunder mellan varje spel). Emulatorn tröttnar ju längre man kör den och menyerna är också lite slöa (men väldigt snygga) och allt sånt lovar Koch Media att man ska fixa med kommande uppdateringar (rekommenderas varmt att du går med i reddit-gruppen för maskinen, Koch Media-representanten där är själva sinnebilden för hur man ska sköta aktiv kontakt med ett drivet community, bravo!).
Och även om något formellt inte är sagt och kanske inte heller är klart, rent förhandligsmässigt, så finns det ju totalt cirka 80 arkadspel från Capcoms katalog att häva ur och vi skulle bli genuint förvånade om man inte ”överraskar” eller erbjuder användare att ladda ned fler officiella spel i takt med att uppdateringar kommer. Om inte så riskerar man att någon fulhackar maskinen, vilket ju redan hänt med NES Classic Mini och PS Classic Mini, vilket inte skulle gynna någon i längden. I reddit-gruppen finns redan en tråd där Koch Media frågar fansen vad de skulle önska sig… även om understryker man säger att ”inga planer finns på att utöka”. Spana också in Capcom Home Arcades officiella hemsida för mer info och uppdateringar.
Bästa julklappen till arkad-älskaren
Jag har gått och fullkomligt kärat ner mig i Capcom Home Arcade. Den har sina brister såklart, men dessa jobbas uppenbart aktivt på och man kan inte känna annat än kärlek över noggrannheten och passionen som lagts på urvalet spel, emulatorn och hårdvaran. Drömmen om att en dag äga en arkadmaskin känns inom räckhåll; detta är exakt samma spel som jag längtade efter att få ge bort hela min veckopeng till, i form av fem- och tiokronor, för ett par decennier sedan. Kan du inte relatera till den känslan är Capcom Home Arcade troligtvis en för dyr investering för dig. Men för alla andra är det ren och skär arkad-lycka.
I år hoppas jag Tomten lägger just en sån här maskin under min gran… 🤞🏻🎄🎅🏻
Här tjackar du en Capcom Home Arcade till bästa pris och stöder samtidigt gratis kvalitetsjournalistik på senes.se!
