Neill Blomkamp är ansvarig för åtminstone två av mina absoluta favorit-sci-fi-filmer hittills på 2000-talet. Hans första, District 9, till brädden fylld med härlig samhällskritik om vad vi egentligen gör mot tredje världens utsatta mat- och krigsflyktingar, som i den filmen presenterades i form av utomjordingar som söker hjälp på jorden. I Elysium med Matt Damon, Blomkamps andra film, tacklas ämnen som klassystem och orättvisor skapade av ekonomins makter. Kanske inte riktigt lika stark som District 9 men han är lika sylvass och tydlig i sin kritik. Samtidigt står budskapen aldrig i vägen för själva filmen och underhållningsvärdet har alltid varit väldigt högt mycket tack vare hans säregna effekter, karaktärsregi och visuella stil.
I Chappie tar han sig an än djupare världsliga dilemman genom att ställa frågan om vad AI, alltså artificiell intelligens egentligen är. I förlängningen uppstår således också frågan vad medvetande och mänsklighet är. Deon Wilson (Dev Patel) jobbar för stora vapenföretaget Tetravaal i Johannesburg, och är ansvarig för de patrullerande robotpoliserna, som för tillfället håller hela staden säker mot en ständigt växande brottslighet. Han arbetar emellertid på ett annat hemligt projekt i hemmet på fritiden, nämligen att skapa världens första AI. Så genom en rad tillfälligheter och en del aktiva val av Deon så ”föds” alltså Chappie. En polisrobot som egentligen skulle kasseras, men som istället blir testpilot för Deons AI-program. Tillfälligheter placerar dock Chappie i helt fel händer och en smärre katastrof ter sig med stormsteg annalkande.
Blomkamp ställer tydliga frågor om vad som gör oss mänskliga och målar samtidigt upp en spännande bild av hur en AI skulle bete sig om vi någonsin lyckas uppfinna en. Den måste precis som en nyfödd bebis lära sig och upptäcka världen i sin egen takt. Precis som vi människor som påverkas av vår omgivning och formas därefter verkar det självklart att Chappie gör det också. Så när han dras in på brottets bana oroar man sig för honom exakt som man skulle göra för sitt eget barn. Man riktigt ömmar för honom och när hans oskyldiga personlighet utsätts för världens grymheter gör det ont både i våra och Deons (Chappies skapares) själ. Chappie, vars röst spelas av Blomkamps numera ständigt återkommande förste-aktör Sharlto Copley, gör kanske inte riktigt en prestation motsvarande Andy Serkis som Gollum i Lord of the Rings, men fångar oss ändå nog så väl.
En del logiska luckor och illaluktande produktplacering till trots, ger oss Team Blomkamp med Chappie ännu en klockren sci-fi-rulle med hutlöst snygga effekter. Dev Patel upprepar inte riktigt Slumdog Millionaire-insatsen, men gör ändå en fullt tillräcklig prestation. Inget extraordinärt men klart godkänt. I mindre roller ser vi Hugh Jackman och Sigourney Weaver som håller ganska låg profil och mest bidrar med sin stjärnglans och stabila närvaro. Chappie ställer existentiella frågor och låter oss själva besvara dem, om vi kan. På vägen får vi en visuellt snygg, härlig action med högt tempo och helt okej skådespelarinsatser. Framförallt är det riktigt skönt att få en spännande robotfilm med tanke på att Alex Proyas I, Robot från 2004 var den senaste och tyvärr inte riktigt levde upp till förväntningarna. Att det i dagarna också blev klart att Neill Blomkamps nästa film blir en riktig Alien-uppföljare gör det såklart ännu roligare att se att han med Chappie absolut inte har tappat stinget vad det gäller att göra grymma science fiction-filmer.
Så här sätter vi betyg på Senses