”The tragic tale of an all-American girl who was transformed into a cold-blooded killer in the summer of 1969.” är vad Charlie Says handlar, om enligt IMDB. Tyvärr så stämmer inte det. För just den filmen hade jag faktiskt velat se, istället för den här soppan.
Bioaktuella Once Upon a Time in Hollywood berättar en alternativ version av händelserna kring Manson, augusti 1969 och när möjligheten att recensera en film baserad på verkliga händelser, av Mary Harron som regisserade American Psycho så kastade jag mig över den direkt. För det finns något fascinerande och hemskt i hur man kan manipulera en annan människa så grovt att de begår vidriga brott. Jag var helt inne på att det här skulle bli en filmupplevelse utöver det vanliga. Jag hade rätt, men på fel sätt.
Ganska snabbt inser man som tittare att den här filmen inte har någon egentlig, tydlig huvudroll. Man vill ge sken av att det är Lulu (spelad av Hannah Murray), men vi får aldrig riktig lära känna henne. Vi vet inte vem hon var innan hon träffade Manson-familjen, vi förstår aldrig varför hon gör de val hon gör och när hon i en sekvens ringer hem till sin väldigt tydligt älskvärda mamma och säger att hon aldrig mer ska komma hem så förstår vi inte heller beteendet. För så underbart verkar faktiskt inte livet vara i Manson-familjen och vi har inte fått se hennes liv innan så vi har heller inget att jämföra med.
Charlie Says utspelar sig både i dåtid (strax innan morden) och sedan något år senare i fängelset. I fängelsescenerna försöker Karlene (spelad av Merrit Wever) att nå fram till de tre kvinnorna, för att få dem att inse sina brott. Det går sådär kan jag meddela och det är inte förrän i slutet – då manuset kräver det – som det faktiskt går upp för dem vad de har gjort. Varje gång som filmskaparna klipper till dåtid så används samma in-zoomning och uttoning; vilket ger ett tjatigt och amatörmässigt intryck.
Duon av regissören Mary Harron och manusförfattaren Guinevere Turner lyckades med konststycket att filmatisera Brett Easton Ellis något vansinniga bok American Psycho. Boken har alla delar som filmen har men i annan ordning och annan storlek; de snaskigaste delarna byttes ut och filmen blev för mig en cineastisk pärla som skapade en superstjärna i form av Christian Bale. Så hur misslyckas man så brutalt med vartenda steg i Charlie Says?
Vi bryr oss inte om någon av karaktärerna och framför allt inte om den så kallade ”huvudrollsinnehavaren”. Det spelas upp en massa händelser som inte är kopplade till varandra, det man pratar om i fängelset kopplas sällan eller aldrig till det som skedde i dåtid och det största brottet av alla: När vi väl kommer fram till slutet och mordet på Sharon Tate så slarvas det bort också! Nu hade vi ju faktiskt haft möjligheten att känna något, men istället så är det en väldigt kort, stympad, sekvens. Vi ska på något sätt förstå hur Charles Manson manipulerade dessa kvinnor att begå brott, men istället så blir jag bara frustrerad över allas dumma val. Vi som publik hade kanske behövt få berättat tydligare hur ingen av dessa kvinnor ville eller kunde lämna den – helt klart vansinniga – och våldsamma Charles Manson. Det här hade kanske fungerat som en tv-serie, då vi kan komma in på djupet.
Finns det något positivt i Charlie Says då? Ja, ett par småsaker – men inte mycket mer. Matt Smith (i rollen som Charles Manson) gör en väldigt bra rolltolkning av den spritt-språngande galna och mordiska psykopaten. Det finns även en känslighet i hans porträtt som var överraskande att se. Alla pratar konstant om att Margot Robbie är en perfekt Sharon Tate i Tarantinos film, men jag tycker att den nästan okända skådespelaren Grace Van Dien gör ett extremt bra jobb i de korta sekvenser hon är med i. Sen – i det absoluta slutet – så visar äntligen regissören Mary Harron att hon inte har helt tappat greppet: här finns ett par riktigt otäcka och välspelade sekvenser.
När jag satte i Blu-ray skivan i spelaren så ringde telefonen; det var 1997 i andra änden och det ville ha tillbaka sin DVD. För det är så den här utgåvan ser ut; som en billig DVD från 1997. Det finns inga menyer, inga kapitel, endast ett par trailers för andra filmer. Uslaste, enklaste presentation – helt berövad extramaterial (som borde vara uppenbart vad man kan lägga in på en historiskt baserad film) som jag har sett på extremt länge. Ljud och bild är okey, men inte mer.
Sammanfattningsvis så blev jag arg och besviken på Charlie Says, för att jag hade verkligen velat se Mary Harron och Guinevere Turner i sitt esse igen, och ge oss en oförglömlig filmupplevelse. Nu blev den ju unik i alla fall, på sätt och vis, men tyvärr på helt fel sätt.
