Daemon X Machina påminner mig om början av det glada 80-talet, då VHS (Video Home System)-bandspelaren precis hade slagit igenom. Distributörer sökte efter något att hyra ut till sugna konsumenter så importerades det massor av japansk anime till Sverige. Dessa filmer blev prompt döpta till ”familjefilmer” – för de var ju faktiskt tecknade. Sen att det var naket, ond bråd död och en helsikes massa våld i dem var det ingen som tänkte på. Serier som Starzinger, Galaxy Express 999 och Robotech är serier som jag än idag älskar. Så när Daemon X Machina dök upp så kände jag att direkt att det här kommer bli ett spel för mig.
Du iklär dig rollen som en pilot av en avancerad robotrustning (Mecha); ditt uppdrag är att krossa fiender och uppdatera din robotrustning för att bekämpa de gigantiska robotarna kallade Immortals. Dessa är till en början alldeles för avancerade och helt omöjliga för dig att ge dig på. Så du måste tålmodigt bli bättre och starkare, samt köpa mer utrustning.
Redan när jag slår igång Daemon X Machina så sköljer en våg av nostalgi över mig: Det här känns som ett Robotech-avsnitt. Det är extrem välgjort och fint animerat. Karaktärerna har alla individuella röster och det finns i god anime-anda en rik, avancerad historia som knyter ihop spelet. Detta är andra, Switch-exklusiva spelet med stark anime-anknytning (suveräna Astral Chain släpptes ju också nyligen).
Spelmekaniken känns till en början ganska tung och seg – ditt vapen skjuter oändligt långsamt, men ju mer du uppdaterar din karaktär desto roligare och snabbare blir det. Det blir till slut riktigt intensiv action och dessutom riktigt rolig sådan. Daemon X Machina är exklusivt för Nintendo Switch och fungerar därmed perfekt i bärbart läge. Parat med ett par schysta hörlurar så blir det en intensivt underhållande spelupplevelse. Jag ropade rakt ut av glädje på ett fullsatt plan när jag lyckades krossa en riktig envis fiende.
Problemet med att du måste uppgradera dina vapen är att till en början upplevs spelet så sjukt långsamt… Det tar sin lilla tid att få din robot att kicka röv ordentligt. Sen är det här ett av de mest pratiga spel jag någonsin spelat: det pratas i all oändlighet. Det är först prat innan uppdraget, sen är det oftast en mellansekvens – där de som är med på ditt uppdrag pratar, sen pratas det under hela uppdraget (och då inte om det som sker utan om andra saker) och slutligen pratas det efter uppdraget. Prat, prat, prat! Det blir till slut så att man stänger av öronen och då det faktiskt är info du måste ha så missar du den. Sen kan jag känna att spelmekaniken till slut blir det lite enahanda; att krossa fiender på löpande band. De tekniska begränsningarna känns också av: då du, till exempel, är i en stad så är den alltid övergiven och inga människor syns på gatorna.
Sammanfattningsvis så har Daemon X Machina ändå inga större fel – men det här blir inte ett spel för alla. Jag tycker det är roligt och ser fram emot att låsa upp alla vapen, uppgradera min robot och ge mig ut och krossa fler fiender.
