Mailet från chefredaktören lydde: ”Vill du testa ett bra, men svårt, spel till Nintendo Switch? Jag svarade: ”Ja, absolut!”. Det var dumt, för det är få spel som har kickat min röv till den milda grad som Dark Souls: Remastered.
Första Dark Souls hade premiär redan för sju år sedan och har sedan dess fått två stycken uppföljare, varav vi tidigare recenserat trean på senses. Spelserien är ökänd för sin svårighetsgrad och tro mig, det är svårt. Frustrerande svårt, helt i skaparen From Softwares anda.
Handlingen är väldigt minimalistisk och den första intro-sekvensen berättar allt som man behöver veta. Sen går resten av spelet egentligen ut på att du ska undersöka platserna du kommer till. Du spelar din karaktär i två former. Du startar som en odöd (eller Hollow) i ett fängelse. När du senare stöter på människor kommer de inte hjälpa dig förrän du återfår din mänskliga form via att samla Humanity från fiender du dödar eller lik som du hittar. När du dör så förlorar du all din mänsklighet och får samla ny.
Tro mig när jag säger att du kommer att dö. Om och om och om och om igen. Jag är glad att jag inte har en gammeldags plasma-TV för då hade nedan text varit inbränd för evigt i den:
Jag dog konstant i Dark Souls: Remastered och varje gång det händer så förs man tillbaka till den lägereld man sparade vid senast. Det finns inte så förfärligt många lägereldar och figurerna du dödat är respawnade när du går tillbaka igen, men exempelvis hissen du har åkt ned med står kvar på nedre botten så varje gång du dör måste du först skicka upp den jäkla hissen för att kunna åka ned igen. Hög irritationsfaktor på det.
Jag var nära på att stänga av och lägga ned för att jag irriterade mig så mycket – men sen hände det något. Jag kom vidare! Och känslan var enorm. Svårighetsgraden gör att när du väl kommer vidare så kickar belöningssystemet i kroppen igång och du går på ren eufori i cirka 30 sekunder innan du åker på en ny fiende som gör slarvsylta av dig, snabbare än du ens hinner slå ett enda slag.
Dark Souls: Remastered är – som man hör på namnet – uppdaterat i grafik sen originalutgåvan, men även den här versionen innehåller en hel del skavanker. Nu har jag bara spelat det på Nintendo Switch, så det här kanske inte är ett problem i de andra versionerna som släpptes i maj. Kolla in bilderna i nedan. Spelkaraktären står rakt ut i luften och texten som skall vara skriven på marken svävar även den i luften. Det känns nästan som ett slarvfel och drar ned spelinlevelsen rejält, tyvärr.
Spelet har tyvärr fortfarande en hel del grafiska missar.
Miljöerna och grafiken är fina som helhet, men det finns något klumpigt och ofärdigt i animationen som jag inte riktigt kan sätta fingret på. När man ska slåss så är det mer ofta än sällan som man slår helt åt helsike, istället för på fienden som bara väntar på att göra dig till sin odöda, lilla bitch.
Sammanfattningsvis så är det här ett av de svåraste och mest hänsynslösa spel jag spelat. Det finns ingen hejd på antalet figurer som dödar dig och som du måste finna exakt rätt vapen, i rätt gömma som skall användas på rätt sätt annars är du körd. Till skillnad mot exempelvis Diablo III, som jag diggar sen tidigare i action-äventyrsgenren, så är det här ett mer avancerat och rikt spel – när du väl kommer förbi den värsta puckeln att dö hela tiden så är det ett bra spel. Men då jag inte njuter fullt ut av det så blir mitt betyg lidande och därför strax över godkänt, men inte så mycket mer. För spel-masochister som gillar den här brutala svårighetsnivån så skulle säkert betyget bli högre, men jag irriterar mig för mycket och det blir sjukt repetitivt (på ett dåligt sätt) och då sjunker betyget och helhetsupplevelsen, helt enkelt.
Så här sätter vi betyg på Senses