Daymare: 1994 Sandcastle är en prequel till Daymare: 1998 från 2019 och denna gång spelar vi som Special Agent Dalila Reyes. Hon får i uppdrag att hon tillsammans med en liten styrka agenter ska ta sig in i ett forskningscenter som slutat svara på tillrop. Väl framme visar det sig att ett experiment har gått fasansfullt fel och alla är antingen döda eller förvandlade livsfarliga fiender. Ett svårt uppdrag blir sedan svårare då Reyas inte vet vem hon kan lita på och tiden rinner sakta ut…
Första spelet Daymare 1998 började som en fan-made remake av Resident Evil 2 Reborn och versionen fick så pass mycket uppmärksamhet att spelskaparna blev inbjudna till Capcom. Det hela rann sedan ut i sanden och därmed bestämde sig Daymare-teamet för att de skulle skapa sitt eget spel och det blev efter många om och men Daymare 1998.
Så nu fyra år senare har Daymare 1994: Sandcastle premiär och då jag spelade det så hade jag ingen aning om dess ursprung som ett Resident Evil spel, så jag irriterade mig på hur otroligt likt vissa detaljer var. Bland annat att du bara kan spara på vissa designerade platser och att fienden är misstänkt lika zombies även om de har ett annat utseende.
Daymare 1994: Sandcastle räddar upp situationen lite genom att själva blinka till Resident Evil och därmed äga likheterna. Bland annat när du sparar så står det en text och jag parafraserar; ”And you don´t even need to have a ribbon!” Sen bär vår hjältinna ett frysvapen på ryggen som är misstänkt likt en Protonpack från Ghostbusters, men då hon drar repliker från filmerna så visar spelskaparna att de är mycket medvetna om vad de gör.
Grafiken och miljöerna är välgjorda och spelet har en härlig skräckstämning från start. Det tar sin lilla tid innan det börjar hända något men när väl skiten träffar fläkten så är det ett intensivt och ganska kul. Problemen börjar lite längre in i spelet…
Som jag har nämnt i flera recensioner bland annat nu senast i Kona II: Brume så blir jag ytterst irriterad när jag inte kan hoppa när jag vill och därmed inte kunna ta mig över löjligt låga hinder i min väg. Daymare 1994: Sandcastle har tagit detta till en helt ny nivå. Dels så kan du inte hoppa men vad som värre är att du inte kan springa i vissa situationer. Det finns en sekvens i spelet där du ska gå över tre olika plattformar. Du börjar gå över den första och då börjar den åka ner. Det finns hur mycket tid som helst att du skulle lätt kunna springa upp på nästa plattform innan du åker ned. Fast det går inte för helt plötsligt stannar din hastighet av så du inte hinner upp på plattformen. Hade du kunnat hoppa och springa så hade du hur lätt som helst kommit vidare. Istället så måste du nu spendera nästan 15 minuter på att gå en lång omväg, reboota plattformarna, kyla ner dem, slåss mot en massa monster… Det här är för mig enbart lata spelskapare som inte tillåter spelaren att lösa en enkel uppgift på ett enkelt sätt utan istället tvinga oss in i en lång onödig snitslad bana.
Något mer som störde mig också är att det går inte att ändra svårighetsgraden under tiden som du spelar spelet så har du valt att köra på en viss grad så får du stå ditt kast. Problemet är att vissa boss-fighter är alldeles för svåra och irriterande för att jag personligen ska orka nöta, nöta och nöta. Det är synd att det verkar som om spelskaparna tror att spelaren vill springa i cirklar i vad som känns som en timme för att döda en alldeles för kraftfull fiende. Jag har aldrig gillat det och det leder bara till att jag snabbt tappar lusten att fortsätta spela.
Sammanfattningsvis så är Daymare 1994: Sandcastle snyggt och välgjort med fantastiska miljöer och intensiva strider men då spelet har en del irriterande skavanker så når inte betyget riktigt upp till en rekommendation.
Invader Studios skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
