Regissören Armando Iannucci, mannen bakom HBO-serien Veep är toppform med sin nya film, The Death of Stalin. Redan innan filmen ens hade premiär så hade många hört talas om den då den blev totalförbjuden att visas i Ryssland, där den politiska satiren utspelar sig mot historisk bakgrund. En rysk biograf gick emot beslutet och de fick besök av polisen, som beslagtog filmen.
Året är 1953, Joseph Stalin (Adrian McLoughlin) styr med järnhand. De två vakterna utanför Stalins dörr hör en duns men de vågar inte gå in, för de har strikta order att inte göra det. Så de står kvar. På morgonen kommer köksan med frukosten och där finner hon Stalin på golvet i en pöl av sitt eget urin och med ett rejält slaganfall. Nu börjar paniken och det politiska klimatet i Sovjetunionen har aldrig varit mer förvirrat.
Politisk satir är verkligen Armando Iannuccis styrka och så även denna gång. The Death of Stalin är baserad på en fransk serieroman med samma namn. Iannucci ville från början göra en film om en påhittad diktator i nutid (se vår intervju med honom), men då han kom över det här materialet ändrade han sig. Ett bra beslut tycker jag, för om det inte hade handlat om en verklig person så hade kanske det hela varit svårare att svälja. Hur galet det än blir i filmen så är stora delar av det helt sann. Som till exempel historien om Stalins alkoholiserade son, som förlorade hela nationella hockeylaget i en flygkrasch för att han insisterade på att de skulle flyga under en storm. Han vågade inte berätta det för sin far, så han drog helt enkelt ihop vänner och bekanta och tvingade dem att bli hockeyspelare – med minst sagt varierande resultat. Se hela intervjun i klippet längst upp!
Ett grepp som jag verkligen gillar är att Armando valt att skådespelarna inte ska ha fejkade, ryska accenter. Det skulle ta tittaren ur filmen direkt och det blir oftast fånigt. Här får alla prata med sin egen röst och resultatet är att det känns verkligare.
Simon Russel Beale spelar Beria. Jag har inte sett Simon i något annat, , eftersom han mest gör teater i England, så det var en riktigt intressant, ny bekantskap. Verklighetens Beria var ett riktigt svin och även om filmen har en humoristisk ton så har den en hel del riktigt grafiska scener och Simon är involverad i de flesta av dem. Hans tyngd och timing gör det hela till en fröjd att se.
Steve Buscemi som Nikita Khrushchev är helt klart min favorit i filmen. Steve är alltid duktigt i vad han än är med i och det är en skådespelare som jag har följt sen Tarantinos De hänsynslösa (Reservoir Dogs). Steve passar in i filmens ton som handen i handsken. Han leverera det humoristiska, men med samma andetag så köper man att det här är en verklig person.
Andrea Riseborough spelar Stalins dotter med bravur och hennes samspel med Rupert Friend, som spelar hennes alkoholiserade bror, fungerar riktigt bra.
Michael Palin som Molotov är som vanligt mästerlig och jag vill även nämna Paddy Considine och Jason Issacs som båda gör otroligt sköna rolltolkningar. Olga Kurylenko som varit med i bland annat den urusla Bond filmen Quantum och Solace har en mindre, men mycket viktig roll i filmen. Olga har jag aldrig tyckt varit särskilt bra i något som hon gjort, men denna gång så är hon perfekt. Riktigt kul att se henne göra något bra.
The Death of Stalin är ingen hålla-sig-för-magen-av-skratt-film utan det är en tryckkokare. Det tar en stund innan du kommer in i stuket och tugget, men sen är det en riktigt angenäm resa genom det absurda maktvakuum som bildades då Stalin föll av pinn. Dialogen är vass och rapp, precis som i Veep, och tempot känns bra men kunde kanske ökats lite på sina ställen. Det ska understrykas att filmen inte driver med det ryska folket, utan det är bara politikerna som får sig en rejäl känga. Så man funderar ju på hur mycket av det som sker i filmen som faktiskt är sant, då de nuvarande ryska politikerna bestämde sig för att förbjuda den. Jag diggar den skarpt, men den är inte för alla, så gillar du Veep och In the Loop så är den nog precis rätt för dig.
2 kommentarer
Den var lite smårolig, men annars tyckte jag den var väldigt ofokuserad. Samt att jag enbart fick intrycket att detta hände i USA, ingen skådespelare försökte ens på rysk brytning. Det enda som indikerade på att filmen utspelade sig i Sovjet var namnen och historiken.
Tyckte också att filmen ville att man skulle veta om historien i förväg. Förstod inte riktigt hockey-laget och flygolyckan förrän jag började gå in på wikipedia.
Intressanta synpunkter, kan hålla med om att historien med flygplanet inte var helt solklar när man först såg den (den förklaras dock lite senare in i filmen). Se gärna vår intervju med Iannucci ovan, så får du höra mer kring hur han tänkte, även kring detta med brytningar.