Hypen kring Halo-skaparna Bungies nya FPS, Destiny, har varit smått astronomisk. Efter att ha skapat ett av världens mest ikoniska first-person shooter spel med Master Chief i huvudrollen, exklusivt till Microsofts Xbox-konsoler, så ger man sig nu in i multiplattform och att blanda FPS-genren med online- och MMORPG-inslag. Ett modigt, intressant och tyvärr inte helt lyckat koncept.
Backstories och karaktärer har aldrig varit Bungies starka sida och även här får vi serverat en ganska generisk sci-fi historia, där jordens ”Golden Age” hotas av ett mörker och ett ondskefullt släkte (The Fallen, The Hive och senare The Vex och Cabal) som du, ihop med andra krigare, ska befria oss ifrån. Spelaren kan välja sin klass – från den något mer aggressiva Titan, den pricksäkra Hunter och den mer jedi-magi-inspirerade Warlock. Klassiskt rollspels-upplägg alltså, vilket ger dig fördelen att du kan skapa en figur av varje och sen spela och utveckla dem parallellt. Du kan också forma din figur i detalj, alltifrån ras och kön, till ögon, face-målningar och ansiktsdrag.
Du som spelat Halo kommer snabbt att känna igen dig i kontroller och upplägg. Du ser din figurs armar och vapen, i klassisk FPS-anda. Spelet växlar till tredjepersonsläge till exempel då du går omkring i bas-hubben (där du får uppdrag och kan interagera med NPC-karaktärer), när du åker på din hoverbike (á la Jedins Återkomst) eller använder special-attacker. Upplägget är rakt och tyvärr präglas de första timmarna av monotona och på gränsen till tråkiga upprepningar. I princip levlar du upp din figur genom att utföra uppdrag, som oftast består i att döda ett visst antal fiender och hämta upp ett visst objekt eller låta din magiska kub-partner, som alltid är med dig, scanna av fiende-teknik. Problemet med detta är att du i grund och botten får nöta dig igenom banor, om och om igen, med enda skillnaden att du har ett lite annorlunda slutmål. Fiender står i princip på samma plats, i samma konstellation, gång efter gång och snart infinner sig en viss tristess och känsla av meningslös repris. Men efter 4-5 timmar, när du börjat komma en bit in och framförallt när du passerat level 20, så öppnar Destiny upp sig som en skattkista – nu blir det ett helt annat spel och du kan plötsligt delta i sk Raids; massivt grymma co-op uppdrag du utför med andra spelare och som kan ta flera timmar att genomföra. Då ger Destiny en smak av vad framtiden för engagerande FPS kan vara!
Vi säger kan vara, eftersom Destinys obligatoriska online-läge också är dess stora akilleshäl. Skälet till detta är flera. Först och främst sker allt spelande på en central server och inget kan sparas under ett uppdrag (förutom eventuell level up). Detta innebär att om du blir kickad från servern, oavsett orsak (serverproblem, din uppkoppling, whatever) så måste du alltså spela om hela uppdraget – från början! Vi jobbar med internet och kan ödmjukt konstatera att vi har den bästa utrustningen på redaktionen, men även vi förlorade kontakten flertalet gånger med servern under recensionsperioden och svor högt. Det är som en värre version av Diablo III-skandalen när det kom på PC och Mac. I Diablo III kunde du åtminstone spara då och då under banors gång och ibland inte spela pga serverstrul (vilket är helt idiotiskt). Här brukar spelet istället alltid gå igång, men kan när som helst dyka i uppkoppling och du måste börja helt om på uppdraget, vilket kan innebära en timme av förlorad tid. Idén med alltid-online – som vi på senses.se hävdar är en dålig idé, fram tills vi har laser-fiberoptik och NASA-klassade servrar i hela världen – var att Bungie också ville införa ett MMORPG-element till Destiny. Andra spelare i världen ska dyka upp i din spelsession och springa omkring och skjuta och ibland hjälpa dig. Vilket låter kul, åtminstone på pappret.
Men i verkligheten känns det som Destinys MMORPG-läge inte tillför lika mycket värde som det tillför problem (bortsett från de fantastiska Raidsen). Med tanke på hur många som köpt spelet så borde det krylla av kul folk på banorna. Men istället ser du bara enstaka soldater utströsslade här och där. Någon blåser förbi på sin speeder, andra skjuter på fiender du inte ser vad de är för något (för de har ett eget event de spelar). För att vara en ”levande galax” så känns Destiny ekande tomt och ensamt. Vad som dessutom blir salt i såren är att Destiny helt saknar ett singel-player läge eller solo-historia. Du kan inte spela igenom storyn ensam, utan måste köpa konceptet rakt av eller inte spela det alls. Och även om storyn inte är det man spelar Destiny för så är det ett helt vansinnigt beslut att tvinga alla att vara uppkopplade jämnt – särskilt med problemen det kan orsaka, i flera led – om man bara vill njuta lite givande FPS-action med RPG-inslag.
Grafiken i Destiny får beskrivas som bra, men lätt ojämn. Här finns fantastiska himlakroppar att titta på, färgnyanser och ljuseffekter som lägger sig snyggt över banorna. Samtidigt är det ett spel som varit under utveckling i flera år, och då det även släpps till last-gen (PS3 och Xbox 360) så finns även här en anpassning till de sju år gamla formaten (även om spelet ser betydligt bättre ut på PS4 och XO). Många texturer är inte högupplösta, detaljer och karaktärsdesign är tidvis åt det enklare hållet. Vi ska erkänna att 30 fps funkar, men när man vant sig vid flytet och intensiteten hos 60 fps som erbjuds i BF4, Wolfenstein och COD: Ghosts så saknar man det. Ljudet är desto bättre och surroundeffekterna ligger såpass exakt att de kan hjälpa dig identifiera fiender ifrån ett visst håll. Den lätt sakrala körmusiken från Halo känns igen och vapnens smattrande, blandat med fiendernas gurglande, låter som det ska. Kontrollerna känns responsiva och även om speedern tar lite tid att vänja sig att styra, så är Destiny mycket behagligt att styra och rikta in välplacerade headshots med.
Destiny är redan årets mest sålda spel och troligtvis en av de mest förhandsbokade releaserna sen senaste GTA eller Blizzard-spelet. Så egentligen spelar kanske recensioner av det ingen större roll. Dessutom kan man ju rimligtvis knappast leverera på den hype som varit nästan i par med Watch Dogs, ett annat spel som skulle revolutionera genren och modernt spelande, men snarare bara putsade lite på ytan av GTA-konceptet. Halo-spelen är fantastiska och Bungie har verkligen inte tappat förmågan för bra, PvP FPS och överlag mästerlig konstruktion av banor man kan lära sig utnyttja varje skrå av. Problemet är att man egentligen inte förfinat eller revolutionerat genren på något sätt. Destiny är ett habilt FPS och actionspel som belönar dig exponentiellt i takt med att du spelar det. Men alltid-online-läget är inte tillräckligt bra eller roligt att kompensera de problemen det för med sig – servrar som är skakiga, uppkopplingar som kan gå ned eller skifta och som alltid resulterar i att en enorm framgång kan gå helt förlorad. Och allt detta är synd, för bakom Destinys oinspirerande upptakt, halv-kokta story och uppkopplings-problem så döljer sig en riktigt, riktigt bra shooter, som belönar dig storligen i takt med att du utvecklas. Här finns nya vapen att finna, skyddsutrustning att köpa och special-egenskaper som din karaktär kan utveckla; till exempel dubbelhopp som sätter tyngdkraften ur spel och focus slams som kastar fiender åt alla håll, när du är trängd. Jag hade älskat att bara få drömma mig bort och öva upp mitt skjutande, medan jag följer en story (nåja) som tar mig från jorden, till månen, till venus och mars i ett enda långt äventyr på 10-12 timmar. Istället får jag ett spel som har så stora kvaliteter, men som ständigt bryter upp för att jag ska transportera mig mellan plats A och B , hem till basen, tillbaka till samma plats igen, för att göra i princip samma grej en gång till. Min rädsla är att många kan ge upp innan de upptäcker vilken pärla som Destiny-musslan faktiskt bär på, innerst inne.
Om Bungie fixar stabiliteten i servrarna (och gärna inför ett solo-läge i en framtida större patch) så kan man ha en ny franchise på gång, som på allvar kan utmana och förbättra Halo-konceptet. Men man behöver bestämma sig och fokusera 100% på det man gör bäst, istället för att ta in aspekter man gör mindre bra. RPG-utvecklingen är kanon, MMORPG är det inte. Destiny känns inte alls som det ”måste” upplevas online, med andra – utan multiplayer ska vara en bonus för den som vill. Och idag, 2014, med den skiftande teknik vi sitter på runtom i världen, så är ett påtvingat ”alltid-online”-läge inte alls ett bra val.
Så här sätter vi betyg på Senses