Devil May Cry 5 påminner oss om att det finns ett talesätt som säger ”allt som inte är utveckling är avveckling”. Det är för det mesta sant, men samtidigt måste man som känt varumärke behålla tillräckligt mycket av sin essens från produkt till produkt, för att inte alienera gamla fans. God of War vågade ändra konceptet storligen och drog hem en jackpot (många tycker att det var årets spel 2018 och vi håller nog med om det). Devil May Cry 5 slipar som väntat presentationen, men spelmekaniken känns tämligen old-school – vilket i det här fallet inte gör så mycket alls.
En tid har gått sen händelserna i Devil May Cry 4; Dante kämpar mot ärkedemonen Urizen och hans öde verkar till en början oklart (men vi ser honom ju på omslaget, så någon jättespoiler är det inte att han återkommer senare i äventyret – och han är väl värd att vänta på!). Till en början styr vi den kaxige och högljudde Nero (som gjorde entré i fyran med sin demon-arm) och senare även redaktionsfavoriten: den mystiske V – en man som ser ut som en emo-hårdrocksversion av Rowan Atkinson, men med betydligt fetare skills att orsaka förödelse genom sina övernaturliga följeslagare. I Devil May Cry 5 gäller det – precis som sist – att piska demon-röv med så mycket sammanhängande kombos som du bara kan bränna av. Du betygssätts i fighterna under spelets gång, från D (Dismal, sämst) till SSS (Smokin’ Sexy Style!!!) och även som helhet på banorna, vilket ger bonusar i form av röda orber, exakt som i tidigare delar. Här kommer en av DMC 5s stora förändringar: det går denna gång att köpa sig framgång med hjälp av mikrotransaktioner, för 30 spänn kan du köpa dig paket med 100 000 orber åt gången. Detta är för spelare som har extremt bråttom att levla upp eller inte känner sig säkra på sin egen förmåga. Devil May Cry 5 har annars ett så generöst belöningssystem, så du kommer lätt att kunna köpa majoriteten uppgraderingar innan äventyrets slut. Men har man bråttom eller är väldigt novis så är det ju frivilligt, det är i alla fall inget som krävs av dig.
Och på tal om noviser har Devil May Cry V inte bara två lägen – Human (lättare) och Devil (svårare) utan du kan också, genom att hålla in R3, gör alla kombos helt automatiska – vilket gör spelet synnerligen enkelt och nästan självspelande. Möjligtvis ett alternativ för dom som räds knappkombinationer, klart roligast är att försöka sy ihop dessa kombos på egen hand och genom din alldeles egna skicklighet.
För er som minns de ursprungliga Devil May Cry-spelen, med sin fasta, Resident Evil-inspirerade kamera och bildutsnitt som ändrades hej vilt över 180-gradersregeln, vilket skapade oändlig förvirring; så är Devil May Cry 5 efter 18 år det första spelet med en helt fri kamera. Och för det mesta funkar den bra, även om man märker att det är ett relativt nytt grepp för utvecklarna då kameran ibland kan kännas lite vinglig och oexakt. Det som verkligen lyft denna gång är grafiken – särskilt på de upphottade konsolversionerna (PS4 Pro eller Xbox One X rekommenderas, för detaljer och bäst flyt) och framförallt är ljudet en riktig fullträff, med snyggt mixade ljudeffekter, grym bra dialog (kvalitetsmässigt) och perfekt placering av det rockiga soundtracket ihop med rumsobjekt, som skapar illusionen av storskalighet.
Det enda som fattas är en lite friare värld. Devil May Cry 5 är fortfarande väldigt last-gen, med sina små banor, korta sekvenser och ständiga avbrott av animationer och mellanakter. Just när man kommit in i röjet så avbryts man av en putslustig kommentar från Nero eller ytterligare en cut-scene där karaktärerna gaggar med varandra, utan något större djup för det mesta (även om historien tar sig ungefär halvvägs igenom spelet). I nästa Devil May Cry – som lär komma på nästa generations konsoler – så önskar vi att man behåller essensen (den härliga action-ådran och de feta bosstriderna), men samtidigt sneglar lite på framgångssagor som Assassin’s Creed, Witcher och nu senaste God of War. Eller varför inte det första Darksiders? Att ha en lite öppnare värld ger oss möjlighet till djupare och mer engagerande storylines och det går alldeles utmärkt att blanda röjig action med lite mer story och en rikare äventyrsvärld. Det skulle vara glasyr på en tårta som smakat smarrigt i snart 20 år.
Fotnot: PS4-versionen är bitvis censurerad av Capcom, inga stora grejor utan mest naken hud här och där som täcks av välplacerade ljuskällor, vilket alltså Xbox One-versionen inte har. Versionerna lirar i övrigt rätt lika.
Så här sätter vi betyg på Senses