Det kan vara svårt att tro, men nu har det gått 25 år sedan det första Diablo-spelet från Activision-ägda Blizzard gjorde entré på PC och skapade en epok av hack’n-slash dungeon-crawlers. Konceptet har genom åren behållit både formen och upplägget, vilket – ironiskt nog – både blir Diablo IVs största styrka och svaghet.
Storyn i Diablo IV börjar med ett skrupelfritt plundrargäng, som i sin osläckliga törst efter rikedomar aktiverar en portal de inte borde. Ur den kliver Lilith, hatets (Mephistos) dotter som återkommer till Sanctuary, platsen där kriget mellan himmel och helvete pågår. Som hjälte måste vi finna spillrorna av Horadrim-brödraskapet och även söka den mystiske Inarius för att ha en chans att bekämpa ondskans makter.
Du som spelat Diablo: Immortal på mobil kommer att känna igen dig storeligen. Först och främst i karaktärs-klasserna; den populära och lite dopade Necromancer-klassen är naturligtvis här, med den djurtämjande och korpulenta Druid-klassen som nyhet. Spelet kräver att du alltid är online, vilket är lite frustrerande då du inte spelar multiplayer eftersom detta då bara ökar lagg, buggar och risken att få spelet plötsligt avslutat genom att du blir kickad från servern (det är långt ifrån lika illa, men ändå inte helt olikt lanseringen av trean för tio år sedan).
Grafik-, ljud- och presentationsmässigt är det som vanligt högt produktionsvärde från Blizzard, med cineastiska och storslagna story-lines, men också en hel del mörker och våld som balanserar på gränsen till obehag. Detta är definitivt ett spel för 18+ publiken, som det står på åldersmärkningen och inget du vill att ungarna kommer in och råkar se. Återigen är vissa sekvenser aningen för hårt komprimerade, något som artefakterna i bakgrunden skvallrar om i de mörkaste scenerna, samtidigt är helheten så övertygande rent grafiskt och ljudmässigt att det inte stör alltför mycket. Just ljudet förtjänar en eloge och ett par riktigt bra hörlurar, då det både är välmixat rent nivåmässigt, replikerna är välspelade och ljudbilden är stor och indragande.
Så till frågan om mikrotransaktioner, som blivit ett sånt gissel idag: Ja, Diablo IV har mikrotransaktioner, men nej – de är inte pay-to-win utan ger bara rent estetisk effekt. Ett fullprisspel ska givetvis inte ha dolda avgifter i sig för att man snabbare ska bli bra på det eller slippa nöta, utan denna typ av frivillig kompromiss känns helt OK.
Spelmässigt kommer som sagt alla att känna väl igen sig också här. Diablo-spelen har alltid haft en låg tröskel att komma igång och varit duktiga på att peppa spelaren med karaktärsutveckling och föremål att plocka upp och förbättra ens avatar med. Så även här. Samtidigt börjar det hela kännas lite väl bekant. Kanske för att vi rätt nyligen plöjt en hel del timmar med det oväntat schyssta free-to-play-mobilspelet, som faktiskt gör sig rätt bra i sina korta sessioner med automatiskt bokmärke. PS5-versionen som är den vi testat, börjar redan efter några timmar kännas lite upprepande. Spelet utvecklar sig ju mer tid du lägger på det och här finns lätt ett 40-tal timmar att plöja ned bara på huvudstoryn (de flesta sidouppdrag kan du skippa utan att missa något väsentligt). Och även om konceptet roar i ett par timmar åt gången, så är det också svårt att skaka av sig upplevelsen av nötande. Alla spelare orkar kanske inte vara med till nivå 30 och uppåt, när fler förmågor och speldjup öppnar upp sig, vilket också är sätter lite frågan om balansering i fokus.
Det kanske är dags för lite mer nytänk nu kring serien, någon slags reboot skulle kanske krävas då det är svårt att se exakt vad man annars ska göra om man ska behålla det isometriska perspektivet och monstermosar-spelmekaniken. Men det börjar bli lite aningen för mycket ”been there, done that”-känsla, även om nya spelare säkerligen lär bli kungligt underhållna av Diablo 4.
Blizzard skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
