1995 lärde jag känna en vän som är ett John Carpenter-fan ut i fingerspetsarna. Jag hade aldrig hört talas om karln, men jag hade sett Halloween (originalet från 1978), The Thing och Escape From New York utan att veta att det var Carpenter som hade regisserat. Så nu började jag plöja hans filmer och tro mig att det finns ett helt gäng som är riktigt bra. Sen finns det en del stolpskott också såsom Escape From LA och Ghosts of Mars. Fast till och med de har flera, riktigt coola sekvenser – så inte ens när Carpenter är som sämst är han inte så genomusel som en del filmregissörer kan vara när de inte riktigt når hela vägen fram med sina filmer.
Dagens betraktelse heter Dimman, eller The Fog på orignalspråk. Filmen hade premiär 1980 och var första biofilmen som Carpenter regisserade efter sitt stora genombrott med Halloween två år tidigare. Carpenter fick idén till filmen när han såg en riktigt tät dimbank och började fantisera om vad som kunde dölja sig där ute. Han ville även göra en skräckfilm som skulle vara helt annorlunda i jämförelse med Halloween.
En liten, amerikansk småstad omges plötsligt av en tjock dimbank, som dyker upp från ingenstans. Det visar sig snart vara mer än luftfuktighet som döljer sig där ute och inom kort är det fullkomligt livsfarligt att gå ut. För staden döljer en hemlighet som nu kommer att komma upp till ytan.
Dimman är lite av en mellanfilm i Carpenters koger. Den är till en början väldigt lågmäld och bygger sakta men säkert upp spänningen. När saker väl börjar ske så blir det plattan i mattan. Filmen har flera väldigt kända ansikten i rollistan bland annat är Jamie Lee Curtis och hennes riktiga mamma Janet Leigh (Psycho) med i två större roller. Curtis ville verkligen spela något annat än den gråa oskulden i Halloween, så i Dimman är hennes karaktär allt annat än oskuldsfull. Huvudrollen spelas av Adrienne Barbeau som var gift med Carpenter när de spelade in filmen.
Dimman har en rakt igenom kuslig stämning och en del ”hoppa-till”-sekvenser, men är ändå ganska mild i sin utformning. De dryga 40 åren filmen har på nacken gör att en del sekvenser har åldrats mer än andra och det daterar tyvärr filmen ganska hårt.
Blu-ray-utgåvan är annars fin, med skarp och stadig bild som verkligen framhäver filmfotografen Dean Cundeys utsökta foto. Snyggast är de mörka sekvenserna med ljusinslag i dimman och de mörka gestalterna i kontrast. Ljudet är helt okey, med tanke på vad som finns att tillgå. Tyvärr så står det fel i menyerna. Där står det Dolby 5.1 men det är 2.0 på skivan. På fodralet står det rätt att det är Dolby 2.0 och DTS 2.0. Samma miss var det på Studio S-utgåvan av Cutthroat Island. Kanske en petitess, men tråkigt slarv. Det som väger upp det hela är att skivan är proppfull med extramaterial. Här finns flera olika välgjorda och matiga dokumentärer och annat smått och gott.
Sammanfattningsvis så är Dimman kanske inte den mest avancerade eller läskiga film jag sett, men det är skön 80-tals-underhållning för stunden och med en fin utgåva samt allt extramaterial så är den helt klart värd en rekommendation.
