En av höstens snackisar har varit Bethesda/Arkanes FPS-smygare Dishonored. Du iklär dig rollen av Corvo Attano, drottningens mest trofasta livvakt, som oskyldigt anklagas och döms för ett attentat som kostar henne livet. Samtidigt kidnappas tronarvingen, som blivit nästan som din egen dotter och du tvingas möta vägen tillbaka från fängelset, skammen och ilskan att få henne tillbaka med upprättelse. Där har du upptakten till Dishonored (vanärad).
För dig som exempelvis spelat BioShock, så kommer du snabbt känna igen dig. Man spelar ur förstpersons-perspektiv, du ser alltså världen ur Corvos ögon och av din egen kropp bara dina två armar, som du kan styra och utrusta med vapen och föremål. Spelet följer en ganska rak story men det är upp till dig att bestämma hur du vill spela igenom det – tålmodigt smygande och med icke-dödligt våld mot fiender ger dig ett ljusare slut, medan Rambo-approachen med sablar, bomber och pistoler, ger dig mer råttor, mer pest, svårare slutstrid och ett mörkare slut.
Några saker ska sägas direkt om Dishonored – det är ett ganska svårt och tämligen tålamodsprövande spel. Av flera anledningar. Dels är smygandet en konstform som kräver timing och – i vissa fall – trial and error, då man inte kan planera taktik kring platser man inte känner till. Men också för att man dör lätt (särskilt på normal eller svår nivå) och spelet laddar om i 20-30 sekunder. Den tiden känns, särskilt när man är inne på tredje försöket på ett visst problem.
Stillbilderna som släpptes från spelet under E3 var smått otroliga i fråga om färger, ljus och detalj. Det visar sig att dessa är från PC-versionen med mycket muskler och extra allt på inställningarna. PS3-versionen, som jag provat, är förvisso snygg, men inte i klass med vad jag förväntat mig – figurernas ansikten är tämligen simpla och trots riktigt snygga vatten- och ljuseffekter så är många texturer ganska mediokra i fråga om hur grafiskt avancerade de är (ex buskar).
Ljudet är å andra sidan riktigt bra, stämningsfullt och ljudeffekterna förhöjer upplevelsen, då man till exempel kan höra vakter prata runt ett hörn och planera sin approach. Toppat med bra röstskådespeleri så är det en schysst upplevelse.
Som helhet applåderar jag Dishonoreds ambitionsnivå – det är en slags dystopisk, historisk plats i något som känns som ett 1800-tals-England, men samtidigt luktar cyberpunk med modern teknik och pest som gör folk till zombies. Det är ett utmanande spel, som kräver sin tid och inte är helt solklart i fråga om hur mycket man kan gå på i strider eller konfrontation utan att få det mörka slutet. Nästan alla problem har flera lösningar och det öppnar upp för kreativitet och omspelsvärde.
Jag gillade Dishonored, även om jag inte älskade det. Personligen hade jag föredragit mer action (eller tillåtelse att skapa mer kaos) och ett tredjepersonsperspektiv. Det är lite för stor del smygande och trial and error, samtidigt som jag inte kan låta bli att imponeras av friheten man ändå har att välja sina lösningar och nyfikenheten i att se nästa del i historien (även om den till största del är ”åk till X och mörda Y”) Det är inte ett nytt Half-Life 2, men det är bättre än genomsnittet i genren. Älskar du stealth och frihet så är det ett absolut måste, älskar du snabb action á la The Darkness bör du nog prova först.
Så här sätter vi betyg på Senses
