I framtiden har vi möjligheten att ladda upp vårt medvetande till en robot. Vi förlorar därmed vår kropp av kött och blod och är blir därmed alltid uppkopplade. Fast om vi ändå är samma person, har vi då förlorat vår mänsklighet? I Disintegration får vi utforska det konceptet, i en fantastisk detaljrik värld som är fylld av faror.
Disintegration är ett helt sanslöst snyggt actionspel och redan i den inledande cut-scenen inser jag att det här kommer bli en upplevelse utöver det vanliga. Det hela ramas in av riktigt bra röstskådespelare och känns mer som en animerad film än ett spel. Sen kommer vi in i träningsbanan och då påminns jag att jag – tillsammans mer flera av er läsare – testat en beta på det här spelet, för flera månader sen. Det kändes inte riktigt som samma spel som jag såg introt och trailern till. Jag kastar mig in i Disintegration igen, för att se hur slutversionen känns.
Upplägget är att du har en hover-craft som du flyger runt i med en, två eller fler medhjälpare – som du kan kommendera att göra saker. Detta blir tyvärr ganska snabbt tjatigt och den känsla av frihet man först får inser man ganska snabbt är kraftigt limiterad: du är nämligen fast i din hover-craft hela tiden. Du kan inte ens gå av för att hämta något utan det måste du beordra marktruppen till. När du faktiskt går någonstans utan hover-craften är när du är på basen, mellan uppdragen, och då kan du bara röra dig på en pytteliten yta. Alla dörrar som finns är stängda och låsta det hela börjar kännas lite som när man spelade Wing Commander III 1994…
När spel som Halo – som en av Disintegration-studions grundare varit med och skapat – och även spel som GTA har haft funktionen att du kan ha ett skepp och sen byta till att springa till fots i snart 20 år, blir det väldigt konstigt och föråldrat att vara fast i en hover-craft. Hade verkligen sett att man kunde komma ur den och springa till fots, när det skulle behövas eller man så önskar. Tanken är att det ska vara lite av en kombination FPS och strategispel – men resultatet blir mer frustration än spelglädje.
Sammanfattningsvis så är Disintegration ändå inte ett dåligt spel, även om jag kanske är lite hård mot det i ovan. Det är som sagt sjukt snyggt och har en bra story. Problemet är att jag begär lite mer av ett toppmodernt spel, så betyget blir bra, men det når tyvärr inte ändå upp till en rekommendation.
