Divinity: Original Sin II har av internationella kritiker nästan unisont hyllats som ett av världens bästa rollspel. Och detta är verkligen ett rollspel (RPG) av den gamla skolan, i ordets sanna bemärkelse. Vi snackar mängder av menyer och undermenyer, turbaserade strider, tidvis bländande vacker (men också plottrig) grafik, fantastiska karaktärer och stunder av djup frustration och fluktuerande svårighetsgrad. Man kan säga att Divinity: Original Sin II verkligen innehåller det mesta. På gott och ont.
Tvåan utspelar sig flera tusen år efter det första spelet. Vår karaktär – som vi antingen väljer ifrån en av de befintliga hjältarna, alla med sina egna klasser, styrkor och svagheter (eller så skapar du en helt fräsch hjälte från start) – vaknar upp i en fängelsehåla utan att minnas vad som skett. Vi är på ett skepp och vi kan välja att antingen utforska nedre däck (som en slags tutorial) eller kasta oss rakt in i historien genom att ta trappen upp. Upplägget i Original Sin II verkar snarlikt Diablo, men det är bara på ytan. Här är det forna glansdagars turbaserade strider á la taktiska spel, såsom XCOM, som gäller. Kameran kan vridas fritt 360 grader och även zooma in och ut på figurerna. Världen är fullkomligt fullsmockad av inventarier att plocka på sig, tunnor och lådor att öppna eller flytta på, samt låsta kistor och dörrar att försöka dyrka upp.
Divinity: Original Sin II lyckas med bragden att kännas både modernt och gammalt på samma gång. Dess största styrkor är storyn, de många förgreningarna och vägarna man kan ta i varje kapitel och såklart den ofta underfundiga humorn i dialogträdet, som får faktiska konsekvenser. Röstskådespeleriet håller överlag hög klass och så även fiende-designen, världarnas utseende och inte minst de stilistiska stillbildsanimationerna. Samtidigt känns spelet illa optimerat, det hackar och tappar frames även på en PS4 Pro (trots att detta är senaste och mest kompletta Definitive Edition). Detaljer i världarna blir ofta plottriga i strid och systemet med action points, där du ska fördela rörelser och attacker/handlingar känns igen men är lite torftigt 2018. Svårighetsnivån är hyfsat brant, särskilt i striderna blir det ofta att lägga benen på ryggen, åtminstone de första tio karaktärsnivåerna ungefär. Striderna görs heller inte lättare av att ens hjältar kan fastna bakom objekt, att magiker som kastar eldbesvärjelser ofta tuttar eld på hela sällskapet i närheten av fiender (!) och att det ibland är onödigt bökigt och pilligt att dra markören med spelkontrollen över exakt rätt ruta / plats där man vill utföra en aktion. Menyerna är inte oöverskådliga, men de är ändå rikliga, och att sortera bland inventarier och fördela potions och återupplivningsmagier känns som trista göromål (varför räknas inte dessa kollektivt som ”lagets”? Har du otur dör exakt figuren som bär på alla återupplivningsmagier). Inga skavanker är direkta dealbreakers när spelet i övrigt är så roligt att spela vidare på, men det är små frustrationsmoment som dessa som drar ned helhetsintrycket.
Divinity: Original Sin II kan bli ”lite lätt plottrigt”.
Sammanfattat är Divinity: Original Sin II ett välskrivet och som helhet välproducerat RPG, som belönar den tålmodige spelaren rikligt. Var beredd på att det kräver sin investering och sitt tålamod och det kan kännas lite lo-fi för en modern publik som aldrig upplevt gammaldags, turbaserade rollspel. Det må se ut som Diablo, men är inte alls likadant att spela (här finns i princip inga skicklighetsbaserade inslag). Vad som däremot finns gott om är charm och ett karaktärsgalleri man vill veta mer om, samt vissa storyvändningar är riktigt överraskande. Så självklart rekommenderar vi spelet till hugade rollspelsälskare, som inte räds att kavla upp ärmarna och kan leva med att tugga i sig även de fettklumpar som serveras med den aptitretande steken. Eller kanske väljer att spela det på dator med tangentbord och mus, på en högupplöst skärm där man sitter 30-50 cm ifrån.
Så här sätter vi betyg på Senses