Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) och Wong (Benedict Wong) räddar blivande superhjältinnan America Chavez (Xochitl Gomez) från en ilsken, gigantisk bläckfisk. Det blir starten på ett äventyr utan dess like. America kan öppna portaler mellan olika universum och någon är ute efter hennes krafter. Doctor Strange tar kontakt med Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen) för att få hjälp. Det visar sig vara ett gigantiskt misstag och snart lever alla varelser i alla multi-universum i fullkomlig livsfara.
Den första filmen om Doctor Strange hade premiär 2016 och gapet mellan solo-filmerna är ett av de största i hela MCU. Fast karaktären Doctor Strange har varit med i de flesta filmerna sen 2016 och haft en viktig nyckelroll, senast i Spider-man: No Way Home. Ändå känns det som om Doctor Strange in the Multiverse of Madness har hoppat över en hel del viktiga händelser i hans liv. Framförallt rörande hans vän i första filmen Baron Mordo (Chiwetel Ejiofor), som visade sig vara något av en skurk i sluttexterna i första filmen – men som har aldrig synts till sedan dess. I den här filmen så vet Doctor Strange redan att han är skurk och att de har någon slags historia med varandra, men den får vi aldrig se. Det är nästan som om de filmat den tredje solo-filmen istället för den andra.
Jag gissar att det var anledningen till att regissören Scott Derrickson (som regisserade första filmen) hoppade av. För han hade med all säkerhet en helt annan film i åtanke. Legendariska skräckfilm- och superhjälte-regissören Sam Raimi (Evil Dead, Drag me to Hell, Spider-man 1-3) tog över och gav därmed filmen sin speciella knorr.
Raimi räddar verkligen Doctor Strange and the Multiverse of Madness från totalt haveri, för manuset är tyvärr extremt spretigt. Det är så många trådar som skall tas om hand och gud nåde dig som inte har sett WandaVision och mer eller mindre alla andra filmerna i MCU för då är du mer eller mindre körd. Vilket är tråkigt; då till exempel Spider-man: Far From Home fungerade alldeles utmärkt som en separat film där alla referenser till de andra filmerna hölls levande, men du behövde inte all bakgrundsinfo för att kunna njuta av filmen. Framför allt är WandaVision viktig att se innan man ser den här filmen, för annars förstår man inte Wandas handlingar överhuvudtaget.
En annan sak som störde mig med filmen var att så fort jag började tänka ett steg längre så rasade hela korthuset. En karaktärs handlingar ger ingen som helst repressalier och andra lär sig saker i ett nafs enbart för att en annan person säger att de visst kan göra si eller så. Blir lite luddigt kanske, men jag vill inte spoila filmen.
Effekterna är snyggt gjorda och alla olika universum som de besöker har verkligen sin stil och look. Men det finns en sekvens på ett hustak som störde mig något otroligt. Det verkar ha gått så långt nu i filmbranschen att ingenting byggs om det inte används i många och långa scener. Istället för att bygga upp en miljö och lägga dit bakgrunderna så verkar hela scenen vara inspelad i en datoranimerad miljö.
Nu kanske det låter som att jag inte alls gillade Doctor Strange in the Multiverse of Madness, men så är det faktiskt inte. Filmen är i övrigt fartfylld, rolig och har en hel del riktigt imponerande bi-roller som dyker upp (jag ska inte avslöja vilka). Detta är i min värld inte riktigt lika imponerande som i Spider-man: No Way Home men det är ändå en rejäl glimt till vad som kan komma härnäst.
Sam Raimi har alltid varit en favoritregissör och i den här filmen får han verkligen möjlighet att visa upp sin klassiska stil: att kombinera skräck och humor och det passar perfekt här. Plus att den vågar vara ganska brutal och skrämmande ,så varning till er som tänker ta med era barn som är under 11 år på den här filmen.
Sammanfattningsvis så gillar jag verkligen stora delar av filmen så trots dess skavanker, så därför vill jag ändå rekommendera Doctor Strange in the Multiverse of Madness som ditt nästa biobesök (särskilt som filmen innehar rekord för mest sedda film 2022 på bio i Sverige, med 143 000 besökare första helgen).
