Liminal spaces har blivit en egen genre inom fotografi och tv-spel, och jag är en av dem som har grävt ned mig i hela den subkulturen. Jag spelar alla spelen, följer Reddit-trådar och tittar på bilder. Allting startade med en 4chan-tråd 2019 om The Backrooms. Vad är liminal spaces för något då? Jo, det är stora och oftast tomma utrymmen som bär på någon slags melankoli och nostalgi. Platserna är oftast sådana som normalt är fyllda med liv – simhallar, gator, skolor – men liminal spaces tar bort allt liv och ersätter det med en dov tystnad och ensamhet. Det är vackert, men också läskigt. En fantastisk kombination av känslor, och de bästa av spelen använder båda delarna till sitt yttersta. Dreamcore gör inte det.
Dreamcore är det senaste liminal spaces-spelet, och jag har verkligen sett fram emot det. Det är en udda, ny genre. Det introduceras sällan några nya mekaniker i dessa spel eller någon egentlig story. Det är en del av walking simulator-genren, som oftast också använder samma typer av områden. Om man inte spelar dessa spel kan det vara svårt att se någon skillnad på dem; en blick på en screenshot, och det skulle nästan kunna vara vilket spel som helst. Men det är i detaljerna inom spelen som deras styrka ligger, oftast i de små detaljerna. Varför spelar jag de här spelen? Jo, för att de på något sätt är avslappnande och vackra. Målet är enkelt: att hitta ut ur den labyrint du har släppts in i.
Vissa av spelen ger dig känslan av att du inte är ensam i dessa stora och labyrintliknande nivåer – de är de bästa i genren. Du blir inte jagad, det finns inga springsekvenser eller något sådant, men känslan av att du är iakttagen. Vad finns i slutet av den där mörka korridoren?
Men Dreamcore saknar den känslan. Inte för att det faktiskt inte finns något där ute, utan för att själva känslan inte finns där. I många av spelen i denna genre blir du aldrig jagad, men det känns som om någonting rör sig i lokalerna tillsammans med dig. Känslan av att ensamheten inte är så värst ensam – det är där ett liminal spaces-spel lyckas, enligt mig.
Sen är det också så att en gigantisk anledning till att Dreamcore inte lyckades för mig är att ljuddesignen är väldigt platt. I ett spel som endast handlar om att gå omkring i tomma utrymmen måste ljudbilden verkligen sitta. Det är en genre som lever på det visuella, men ännu starkare på det audiovisuella – och där kan Dreamcore inte mäta sig. Ljudet är platt och ointressant. Ekot av dina fotsteg hörs inte genom simhallarna eller de tomma gatorna du vandrar igenom. Det studsar en gång mot en klinkervägg och försvinner sedan.
Och här kommer väl känslan av att vara iakttagen in. När dina fotsteg ekar långt genom nivåerna känns det obehagligt. Du vet inte vad som kan höra dig. Men när du knappt märker någon skillnad i ljud mellan ett litet rum och ett stort utrymme, försvinner känslan av att vara instängd.
Och visuellt är det rätt mediokert också. Inget nytt eller udda, inget som görs bättre här än någon annanstans. Redan under de första tio minuterna av Dreamcore kände jag att spelet var fattigt. Det finns en känsla som de bästa spelen i genren lyckas framhäva, men Dreamcore känns dött redan från start. Själlöst på något sätt. Nu tror jag inte att skaparna bara slängde ihop det här spelet för sakens skull, men de saknade ingredienserna och de små detaljerna som krävs för att höja ett spel till nästa nivå.
Kort sagt är Dreamcore en medioker resa från start till slut. Och det finns gott om andra spel i genren, så jag skulle säga att du istället kan spela Pools eller The Backrooms: Lost Tape.
Tlön industries skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
