Dustborn är ett kommande action-äventyrsspel som handlar om hopp, kärlek, vänskap och robotar Vi spelar som Pax, som är en såkallad Anomal, och hennes special förmåga är att hon kan använda sin röst som ett vapen. Uppdraget är att transportera ett viktigt paket från Pacifica till Nova Scotia genom det Justice-kontrollerade Amerikanska Republiken. Tillsammans med några andra Anomala och en robot tar de sig igenom en alternativ version av USA där precis allt kan hända.
Dustborn annonserades redan 2020, och då var det tal om att spelet skulle ha premiär 2021. Nu, fyra år senare, är datumet satt till den 20 augusti i år (2024). Spelet är utvecklat av den norska spelstudion Red Thread Games och distribueras av Quantic Dream, som bland annat står bakom redaktionsfavoriten Detroit: Become Human.
Det jag har fått ta del av är ett press-demo av Dustborn, och det representerar inte den helt färdiga produkten, då det fortfarande lider av vissa buggar. Framförallt är grafiken och karaktärernas beteende något udda ibland, men dessa saker förväntas vara åtgärdade till releasen.
Grafiken är riktigt snygg och ibland känns det verkligen som att spela en animerad film. Storyn är något förvirrande till en början, och även om det finns en prolog berättar den inte hela historien om varför gänget är där de är. Det kan även vara så att press-demon inte börjar i början av spelet, och vi kan ha hoppat in en bit in i handlingen. Vi introduceras till våra hjältar, och det visar sig att de alla har speciella förmågor. En är superstark, en kan fasa sig genom väggar, en är hacker och så vidare.
Dustborn blandar flera olika spelgenrer, inklusive pussellösning, strider, rollspel och en häftig story om ett alternativt USA. När spelet är som bäst är det lika spännande som ett riktigt bra avsnitt av Lost, och stridsdelarna är välgjorda och kul med en rad specialrörelser.
Men när det är som sämst blir det tyvärr allt annat än underhållande. Många gånger spenderas alldeles för mycket tid på de olika karaktärernas psykologiska problem, vilket kan vara alltifrån panikångest till klaustrofobi. Även om storyn är intressant känns det som att spelskaparna glömmer vissa viktiga delar bara för att förmedla en poäng. I en sekvens ska hjältarna ta sig över en öppning i golvet, och vår avatar Pax tar sig över utan problem. Men när den andra karaktären ska ta sig över är hon rädd för höjder och går långsamt, vilket leder till att balken lossnar, och hon faller ned i ett mörkt rum. Pax måste nu övertala henne att lita på henne för att kunna fasa sig ut ur väggen och räddas. Så varför fasade hon sig inte över stupet istället för att gå över det? Under strid hoppar hon överallt och använder sin kraft hela tiden, men inte när hon är livrädd för att krypa över ett hål i marken. Sådana logiska hål i narrativet är ytterst irriterande.
Något mer som störde mig i det här första testet var att det inte går att varken snabbspola eller klicka bort långa dialogsektioner som inte leder någonstans. Högst irriterande.
Sammanfattningsvis är Dustborn ändå väldigt spännande. Trots vissa irritationsmoment höll spelet mig intresserad hela tiden. Och när karaktärerna sedan helt plötsligt plockar fram instrument och visar sig vara ett rockband får jag sköna vibbar från The Adventures of Buckaroo Banzaii och ser verkligen fram emot mer. En fullständig recension kommer i samband med att spelet släpps i augusti.
Quantic Dream skickade recensionskod för denna förhandstitt. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
