Polska utvecklaren Techland har tidigare gjort sig ett namn och viss fanbase med Dead Island-spelen. Hur klarar de steget till storspel på next-gen?
Det är inte direkt ont om zombies i spelvärlden. Ända sedan Left 4 Dead satte fart med sitt fps-zombie-slaktaraction så har vi fått otaliga spel på samma tema. Zombies är egentligen rätt tråkiga som skräckobjekt betraktat – de är långsamma, fantasilösa och har inte precis någon levande personlighet (ursäkta ordvitsen). Det finns exempel på lyckade koncept, som Capcoms Resident Evil (the original) och suveräna The Last of Us. Men man kan också känna en mättnad och en slags generisk tristess, som Dead Rising 3. Dying Light har goda intentioner och är lite av ett indie-spel i AAA-kläder. Hur långt räcker det?
Du iklär dig rollen av huvudpersonen Crane, en hemlig agent som skickats ut till ”Zombieland” av hjälporganisationen GRE. Ditt uppdrag är att ta tillbaka en hemlig akt med information om infektionsutbrottet. Ditt uppdrag tvingar dig till dubbelspel mellan de rivaliserande, mänskliga fraktionerna i den turkiska staden, samtidigt som du måste undvika – eller i värsta fall plöja dig igenom – horder av zombies. Och så parkour på det. En jävla massa parkour.
Grafiken i Dying Light är schysst, om än inte senaste ropet. Ljuseffekterna är riktigt läckra, men de något enklare detaljerna och miljöerna i övrigt för mest tankarna till en snyggare version av Half-Life 2. Fördelen med den mindre detaljerade grafiken är att frame raten känns i det närmaste perfekt. Vi testade Xbox One-versionen, där uppdateringen ligger hyfsat stabilt runt 30 fps, men våra kollegor i USA hälsar att PS4-versionen är något jämnare i bilduppdatering och tappar färre frames. Så ni som väljer mellan versionerna kanske bör satsa på PS4.
Ljudet gör sitt jobb, röstskådespelet är överlag bra och här bjuds vi gott om zombie-stön och missnöjda grymtanden i surround, samtidigt som man skapar bra nerv i nattscenerna, där super-zombiesarna Nightmares dyker upp som utsvultna proffsatleter från helvetet.
Upplägget med undermenyer och uppgraderingar känns precis lagom avancerat, alla som spelat Far Cry kommer att känna igen sig och det lär inte kräva någon längre läsning i manualen för er andra. Det är ett rätt straight forward fps-spel, som kanske är lite för defensivt för sitt eget bästa. Det kryllar med zombies på gatorna, men din figur har oftast klena vapen, låg uthållighet (att puckla på fienden) och tämligen lite energi att överleva mothugg. Detta gör att undanmanövrer och 100 meter häck ofta blir bästa självförsvar och det är lite synd, för ibland vill man ju faktiskt gå rakt på och kötta lite likätare med en ordentlig påk! Samtidigt måste vi lyfta fram den inbyggda dygnscykeln – spelet är ett på dagen och väldigt mycket mer intensivt, skrämmande och svårt på natten. Upp till fyra personer kan dessutom spela i multiplayerläge.
Det för oss in på Dying Lights ”unika” touch: hoppandet, klättrandet och klängandet. Det är förvisso en frisk fläkt att lägga med sådana inslag i ett fps, kan man ju tycka. Det finns många som älskar DICEs fps-parkour Mirror’s Edge. Vi är inte en av dom fansen. Plattformsinslag gör sig helt enkelt inte bra i förstapersonsperspektiv. Allt för ofta är det för svårt att avgöra exakt timing att hoppa (då du inte kan se din figurs position och samtidigt se vart du hoppar), och titt som tätt handlar ett lyckat skutt om att du ”tittar” på exakt rätt plats att haka i. Frustrationen i detta är när du jagas en av mardrömszombie på natten och gör ett paddhopp som känns lika graciöst som en pjäxa som tappas från skidliften… Det skapar en onödig spänning och ett krav på exakthet som inte har så mycket med skicklighet att göra, som med inlärning och letande efter ”rätt” flyktväg.
Dying Light är ett ambitiöst projekt, som gör en del rätt. Det är tillgängligt, men det är också ambivalent och känns bitvis upprepande och utan riktigt skarpt fokus, med sina många och långa hämta x-uppdrag. Det är inget klockrent spel för dig som älskar förstapersons-plattform, då det innehåller för många action-moment och det är samtidigt inte tillräckligt mycket och intensiv action för dig som älskar, säg Call of Duty. Istället blir man kvar med ett ganska långt och tidvis underhållande spel, som inte riktigt har den där unika historien eller inslagen som gör att man bara måste spela en gång till. Fast i genren zombie-fps-med-parkour-inslag så är det ju såklart rätt ensamt på toppen idag…
Så här sätter vi betyg på Senses