Det är ett av årets mest efterlängtade, mest hypade och mest sålda spel vid release. Men hur mycket betyder Fallout 4 för någon som aldrig spelat de tidigare spelen? Vi lät redaktionens Fallout-oskuld, Jerry, ta sig an det.
Du kan också växla från FPS- till tredjepersonsvy i Fallout 4.
Jag hade hört en massa om Fallout-spelen och dess förträfflighet ända sen en god vän till mig som besatt spelade Fallout 3: New Vegas. Han bjöd över mig en kväll för att visa mig hur han spanade på fiender, skickade sin hund-följeslagare på uppdrag och spenderade vad som verkade vara oändligt mycket tid i menyer. Ärligt talat såg jag inte charmen i det, riktigt. Jag kunde såklart uppskatta den massiva storleken och ambitionen hos skaparna Bethesda; att bygga en så noggrann, interaktiv, post-apokalyptisk värld, men för mig som oinsatt så kändes det mest som djupt RPG-nörderi för den redan frälste.
Så när jag fick Fallout 4-koden i min hand och installerade det på redaktionens PS4 så började förväntan gro i mig. Tänk om detta var något helt annorlunda? Tänk om jag skulle fastna 300+ timmar som min kompis Zacke? Initiala nedladdningen av Fallout 4 går rätt fort, den ligger på typ 2 GB. Men det är när du väl startar spelet första gången som den riktiga installationen drar igång – och den är gigantisk i tidsåtgång. Faktiskt så lång att PS4:an hann gå ned i viloläge en gång (här på redaktionen sparar vi miljö med vilo-inställningen på 1 timmes inaktivitet). Så förbered dig på en lång väntan första gången, vilket gör att du kanske inte ska sitta som på nålar utan installera spelet medan du gör något annat. De charmiga små klippen med PipBoy, den blonde hjälten satt mot kontrasten av en post-nukleär 50-tals USA spelas upp som Disneyfilmer från 40-talet medan spelet brer ut sig på din hårddisk.
I korta drag är Fallout 4 ett slags FPS (first person shooter) med ordentliga rollspelsinslag. Det gäller att bygga upp sin figurs många förmågor (stryka låter dig slåss bättre och bära mer, charm öppnar upp fler dialogval etc) samtidigt som du utforskar, tar dig an uppdrag och samlar på dig allt du kan ett framtida Boston som drabbats av kärnvapenkrig. Jag vill inte spoila för mycket av handlingen då det börjar både kul och överraskande, men efter att du skapat din figur (som kan vara man eller kvinna) och valt alla attribut, såsom ögonfärg, hår, etnicitet osv så börjar du ditt sökande efter din förlorade son. Fallout 4 är med ett enda ord massivt, i ordets rätta betydelse. Och det är inget spel som går ur sin väg för att ta din hand och ge dig massa instruktioner, tutorials. Här är det upptäckande och trial and error som gäller. Utforskandet och krigandet är ganska enkelt och självförklarande, där det senare antingen kan göras live, som ett förstapersonskjutare (vilket är svårt och lätt att dö) eller via ett upplägg där du får sikta på olika delar av fiender, ges en uppskattning på sannolikheten att träffa (i procent) och sen trycker av, lite som ett turbaserat stridssystem. Detta system är vida överlägset i fråga om noggrannhet och tillgänglighet, men det blir en hiskeligt massa strider genom äventyret så när man sett upplägget xxx antal gånger så börjar det bli lite tröttsamt, om än aldrig outhärdligt.
En av de stora grejorna i Fallout 4 är att plocka på sig material och smida nya vapen och upprätta hus med inredningar. Husen blir som baser, där goda NPC-karaktärer du stöter på flyttar in och bildar motståndsrörelser. Denna del är verkligen förvirrande och väldigt icke-intuitiv. Dels hur själva editorn fungerar, något du kan få gott om instruktionsvideor till på nätet, men också hur du förväntas återvinna allt du kan för att bygga bättre hus och bättre vapen. Frustration nummer två är det fullkomligt maniska samlandet. ALLT i Fallout 4 kan i princip återvinnas, plockas upp, samlas, säljas eller användas till förbättringar. Men din figur kan såklart inte bära oändligt med prylar, så snart är du fast i en karusell av menyer där du ständigt dumpar skrot vid baser eller prackar dem på dina följeslagare. Dessa består dels av hunden Dogmeat, roboten Codsworth (som fått en massa namn han kan uttala inprogrammerat, snyggt!) och lite överraskningar längre fram. Karaktärerna i Fallout 4 är lite skiftande i fråga om utveckling och dialogval, men här finns många fina och berörande historier – om du inte tappar tråden i allt utforskande och lootande.
En av dina valbara sidekicks i spelet – roboten Codsworth.
De tekniska aspekterna i spelet är lite av en blandad påse. Grafiken är, med moderna next-gen-mått, något simpel. Miljöer och färger är fina (trots det dystra temat) men ansiktsmodeller och animationer är rätt primitiva och påminner mer om mannekängdockor än riktiga människor. Fördelen med den föråldrade grafikmotorn som Bethesda valt att använda är istället att flyter på väldigt bra, med stadiga 30 fps som ger en tillfredsställande känsla – i detta fall inte långt efter upplevelsen av det, i mina ögon överlägsna, 60 fps för FPS-spel. Både PS4 och Xbox One kör 1080p native och skillnaden mellan formaten verkar väldigt liten. För er med Monster-PC:s så kan ni njuta ännu mer detalj och ännu mer stabil bilduppdatering, men det kan ge problem med V-sync:en. Bethesda är såklart på g med patchar till alla format, något som även fixar några av de otaliga grafiska buggar som finns i spelet, utspritt här och där. En liten brasklapp för Xbox One-ägare: kollegor har rapporterat att spelet stakar sig ibland från hårddisk och det kan ha att göra med att den interna hdd:n i Xbox One är något för långsam. Det verkar bli bättre om man installerar spelet på en extern hdd med snabbare prestanda, eller om man bytt hdd:n i Xbox One-maskinen (detta problem verkar inte finnas hos PS4-versionen, oavsett hårddisk).
Ljudet är trevligt, röstskådespelarna gör sitt jobb bra och man kan ratta in sköna 50-tals radiostationer med mycket egensinniga DJ:s. Tyvärr är variationen på stationerna inte oändlig och snart går låtarna på repeat, vilket gör att man till slut stänger av bakgrundsbruset helt. Kontrollerna går hyfsat fort att lära sig och upplevs som smidiga med den lena bilduppdateringen.
Det finns klart snyggare next-genspel än Fallout 4.
Fallout 4 är en väldigt speciell upplevelse, faktiskt. Vid första anblick är det småfult och lite sterilt. Flytet är bra men det finns ingen stor, bombastisk, cineastisk introduktion som suger dig in i spelet från ruta ett. Men ju mer tid du spenderar med det, desto mer kommer du att få ut och gilla det. Det är verkligen otroligt stort – så stort att jag undrar om jag någonsin kommer att spela helt igenom det. För samtidigt som man kan strunta i sidouppdrag och att bygga ut sina hus, så behöver man ju ändå levla upp sin karaktär för att ha en chans och man vill ju uppleva hela historien. Å andra sidan kan ett spel – hur avancerat och djupt det än är, inte pågå i all oändlighet och efter 40-50 timmar så är man förvisso ganska hårt investerad, men det bjuds inte på lika mycket överraskningar och ”wow”-upplevelser som i början (förutom några plotpoints, som är snygga). Fallout 4 är ett krävande och ganska svårt spel, tills man förstår hur allt funkar och tills man byggt upp sin karaktär att kunna ge och tåla ordentligt med pisk. Och orka bära mer. Detta eviga samlande och bärande. Det är ständigt ont om ammunition och man är ständigt överbelastad av skrot man inte bara vill dumpa, för det kan ju vara den där biten man saknar för att bygga den där ”grejen”, som förhoppningsvis kommer att göra livet i spelet lättare framöver.
Power Suit:en är ett av Fallout 4:s bästa vapen – men som allt annat är den begränsad i tillgång.
Fallout 4 är imponerande i sin ambition och jag kan lätt se varför så många snöar in och blir besatta av det. Det finns en oändlighetskänsla ibland, som att din karaktär kan levla upp hur länge som helst – till level 65535, men då ska spelet krascha (vi vet ingen människa som kommit till den siffran, runt level 80 är det redan långt emellan level ups). Samtidigt så känns allt nästan lite för stort och för ambitiöst och i slutändan frågar jag mig om någon kommer att orka igenom precis hela spelet och alla dess sidouppdrag, plus byggarläge? Tiden får utvisa om jag någonsin kommer till slutet, men jag ser fram i alla fall fram emot fler besök i post-nukleära Boston och interagera med dess märkliga invånare.
Så här sätter vi betyg på Senses