Klockan visar 21.34, det är vardag. Jag är mitt ute på den enorma, öppna karta som är Final Fantasy VII Rebirths benstomme och spelar ett sidouppdrag. “Hmmm, jag hinner nog med ett uppdrag till“, tänker jag. Spola fram till 01.32 och mitt överjag gapar att “jag bara måste lägga mig, klockan ringer om mindre än fem timmar!”. Uppföljaren till 2020 års kanske bästa spel, Final Fantasy VII Remake är äntligen här och det är precis ett sånt typ av spel där man önskar att timmarna på dygnet var fler.
Det har gått nästan fyra år sen förra spelet, som på något vis blev kronan på PS4:an livstid, och vi är många som väntat på nästa del i sagan som ekar av ett av vår ungdoms favoritspel. Vi iklär oss åter rollen som Cloud Strife, en fd SOLDIER, som är ute efter hämnd på sin gamle läromästare Sephiroth. Med oss har vi våra vapendragare och vänner: Aerith, Tifa, Barret och Red XIII men även nya bekantskaper som Yufi (från INTER-mission). Samtidigt som Final Fantasy VII Rebirth ekar av originalets storhet från 1997, så är detta i princip ett helt annat, nytt spel, med en alternativ tidslinje för storyn. För dig som glömt detaljer (och det lär du har gjort) kring vad som hände i ettan så kommer en recap här nedan. Häng med:
Som ni märker så räds japaner inte invecklade stories. Då mycket är sig likt rent spelmässigt från den tidigare iterationen, så så läs gärna Final Fantasy VII Remake-recensionen först, om du inte är bekant med spelet sen tidigare. I denna recension kommer jag att fokusera på vad som är annorlunda, nytt och unikt för denna del.
Final Fantasy VII Rebirth osar verkligen ambition. Det är tydligt att det är ett prestige-projekt för Square Enix på Playstation och att man lagt ohyggligt antal mantimmar på att få till det. Att uppföljaren skulle komma till Playstation 5 var väntat, men att det skulle dröja så länge som det gjort var inte det. Har väntan varit värt det då? Absolut, skulle jag säga. Final Fantasy VII Rebirth är större, snyggare och ännu mer indragande än den redan strålande, första delen.
Grafiken är tidvis magisk, allt ifrån Summons till mega-bossar såsom Midgårdsormar och Titaner ger en episk inramning på en riktigt bra hemmabio-bild och hemmabio-anläggning eller rejäla gaming-hörlurar. Ljuseffekter och himlakroppar är i det närmaste fotorealistiska och den massiva världen laddar nästan helt sömlöst, tack vare ultra-snabb SSD och nödlösningar, såsom att vissa passager och dylikt som ger maskinen lite tid att komma ikapp. Men allt detta ögon- och örongodis har ett pris. I Graphics-läge är spelet aningen för ryckigt för att vara angenämt och jag växlade därför snabbt över till Performance, där målet 60 fps träffas för det mesta, men långt ifrån hela tiden. Performance i sig har också två lägen, ett Skarpt – som är klart snyggast – och ett Mjukt, som är snabbare. Det mjuka blir för mycket fett-på-linsen-känsla för min smak, men för dig som vill ha absolut bäst flyt så är det detta som gäller. Kan säga att jag både börjar längta och se behovet av en upphottad PS5 Pro i höst.
Ljudet är som sagt förstklassigt, med snyggt mixade ljudeffekter, ett episkt score med en ny sång av legendariske huvudkompositören Nobuo Uematsu och för ovanlighets skull känns faktiskt den engelska dubben mer välspelad och passande än den lite lätt slätstrukna, japanska diton. När FF 7 Rebirth är som bäst är det som originalet från 1997, en ny typ av interaktiv upplevelse. Inte så mycket för att de enskilda delarna är nya – det är dom inte – utan på grund av genomförandet och helheten. Det är precis lagom av varje ingrediens: fantasy, drama, japansk såpa, tragedi, epik och action-rollspel. Ibland är det förvirrande mycket menyer, uppgraderingsträd och annat – men om man bara tar det med ro, så kommer saker att låsas upp och kännas logiska, utan större ansträngning när man verkligen behöver dem.
Kartan har jag redan nämnt, men den är värd att nämnas igen – den är massiv och bidrar till att man sugs in världen vi befinner oss i. Här finns massor med saker att göra, fiender att slåss mot och resurser att plocka upp på vägen, i bästa Witcher 3-anda (även om kvaliteten på dessa side quests inte når riktigt upp till CD Projekt RED-nivå). Och på tal om Witcher 3, Final Fantasy VII Rebirth har numera också sitt egna kortspel kallat Queen’s Blood. Det är inte riktigt lika dynamiskt och mångsidigt som Gwent, men å andra sidan är det lättförståeligt och precis lagom klurigt. Det innehåller också en massa, beroendeframkallande kortsamlande, givetvis.
Final Fantasy VII Rebirth är en värld man lätt kan – och vill – förlora sig i. Följer man strikt bara den röda tråden med huvuduppdrag kan man säkert nöta sig igenom spelet på en 25-30 timmar. Men det vore att beröva sig upplevelsen och dessutom göra det onödigt svårt för sig, för man ökar ju i styrka och får nya attacker, summon-gudomligheter och bättre materia (magi) genom att söka och göra nya (sido)uppdrag. Och det finns verkligen att göra i Final Fantasy VII Rebirth – kanske lite för mycket? Det är lätt att hamna på sidospår i tiotals timmar och bara vilja klara “även det där” uppdraget du får av humanoiden Chadley. Och varför inte egentligen? FF 7 Rebirth är inget spel du ska rusa igenom, utan njuta av – som Witcher 3, som jag lätt plöjde ned 100 timmar på (bara vid första genomspelningen).
Det finns såklart skavanker här och där, förutom prestandan (som kanske kan finjusteras med kommande uppdateringar). Chocobo-ridningen är ingen direkt njutning även om den kanske ska kännas “realistisk” (så realistiskt som “vi rider på en magisk fågel som kan söka skatter och vi slåss mot fantasi-foster” kan bli). En kombo av mini-karta och tracker (du måste välja antingen eller) hade också hjälpt till mycket på traven, då det inte alltid är lätt att orientera sig när man springer runt på avstickare hela tiden. Trackern är bra, men att växla till stora kartan blir lite jobbigt i längden. Sen är detta tidvis väldigt japanskt, vilket kanske inte kommer att tilltala alla – mycket melodrama, inslag av barn-teater (skurkarna från underjorden från ettan, som man ska jaga i ett oändligt antal steg) och en historia med stort antal tidshopp, alternativa linjer med spegel-karaktärer samt mycket “magiskt tänkande” (du som spelat Square Enix Kingdom Hearts vet vad du har att vänta). Men allt detta är bara petitesser på ett spel som för mig bjuder en så genuint uppslukande och meddragande upplevelse.
Jag fattade aldrig varför folk inte ville lämna Avatars animerade 3D-värld Pandora, men jag kan förstå de som vill njuta av världen i Final Fantasy VII Rebirth så länge det går. Jag är en av dom. Och om det inte är ett solklart måste-betyg, så vet jag inte vad som är. Att ytterligare ett avslutande spel i denna alternativa time line redan är till stor del färdigställt – och ryktas fokusera på Cids luftburna värld, precis som i originalet, bekymrar mig inte ett dugg denna gång. Likt Kratos kommande äventyr ser jag fram emot det, när det än nu blir.
Final Fantasy VII Rebirth är ytterligare ett fantastiskt spel som nått oss 2024 och tänk då att vi fortfarande bara är på första kvartalet av året. Ett måste för alla PS5-gamers därute med minsta intresse för fantasy, action och äventyr.
Square Enix skickade genom Plaion recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
