Den Onde Kejsaren Ming (Max Von Sydow) har fått syn på vår lilla planet och bestämt sig för att förstöra den och förslava alla dess invånare. Den missförstådda vetenskapsmannen Dr Zarkov (Topol) är den ende mannen som förstår vad som håller på att hända och tillsammans med amerikansk football-spelaren Flash Gordon (Sam J. Jones) och journalisten Dale Arden (Melody Anderson) så reser de till planeten Mongo (!) för att stoppa galningen, innan det är försent.
Det kan verkligen inte bli ostigare eller fånigare än filmen Flash Gordon – men ändå är detta ett cineastiskt mästerverk! Jag ska försöka förklara vad jag menar. Regissören Mike Hodges (Get Carter) hade aldrig regisserat något som var det minsta Sci-fi inspirerat innan och han hade heller aldrig jobbat med en film som var fylld med effekter. Nu stod han inför båda utmaningarna och på sätt och vis lyckades han ändå ganska bra. Flash Gordon har i grund och botten en ganska bra historia men valet av Sam J. Jones som Flash Gordon är så dumt så att det blir bra. Maken till träig skådis får man leta efter. Han ser hela tiden perplex ut och verkar inte veta var han är och varför. Han fick rollen för att producentens fru såg honom i en reklamfilm… Fast på något galet sätt funkar det. Topol (Spelman på taket, Ur dödlig Synvinkel) spelar vetenskapsmannen Dr Zarkov med fullständig inlevelse och likaså Timothy Dalton (James Bond i Iskallt Uppdrag och Tid för Hämnd) spelar sin roll hundra procent seriöst och det leder till att det blir ännu roligare.
Men filmens huvudperson har för mig alltid varit Kejsare Ming, spelad till perfektion av den oefterhärmlige Max von Sydow. Det verkligen syns hur mycket han ändå måste ha gillat att spela den här rollen. Varje scen han är med i är perfektion i hur underbart elak han får vara som galningen Ming.
Det är sagt att Flash Gordon är den dyraste, helt improviserade filmen någonsin. Det fanns ett manus, men många gånger skapades scenerna på plats. Bland annat den berömda Amerikansk-Fotboll-actionscenen i början av filmen. Det var Jones som såg en bit rekvisita som såg ut som en amerikansk fotboll och så spann de vidare på det.
Effekterna är till största delen skrattretande usla. Miniatyrerna är för små för att se realistiska ut på film. Rymdskeppen ser ut som de är gjorda i papp och gips (vilket de säkert var också…) och det där med att lägga in effekter efteråt var inget som de lade ner särskilt mycket tid på.
Rockgruppen Queen blev tillfrågade att göra musiken till filmen, något som de nappade på direkt och resultatet är ett episkt soundtrack som passar den här filmen perfekt. Det förhöjer allting och Flash Gordon blir en rymdopera av sällan skådat slag.
Som jag har nämt flera gånger förut så är jag så vansinnigt glad över Studio S Entertainments utgåvor av äldre filmer och den här utgåvan av Flash Gordon är den mest välfyllda hittills. En hel skiva med extramaterial följer med och speltiden är närmare tre timmar. Här finns intervjuer och bakom kulisserna filmer som jag aldrig sett förut. Det medföljer även ett animerat Flash Gordon-avsnitt från 70-talet. Det enda negativa jag kan säga om extramaterialet är att det inte är textat. De flesta intervjuer är på engelska, men det finns även en hel del på italienska vilket blir frustrerande om man som jag och många med mig inte kan italienska (som ju inte är som världsspråket engelska).
Själva filmen har riktigt bra bild. Den är stadig och skarp så långt som den 41 år gamla filmen håller. Färgerna är fina och ingen blödning sker, inte ens i sekvenser som har väldigt mycket rött i sig. Tyvärr så återfinns ljudet endast i 2.0, i både DTS och Dolby.
Sammanfattningsvis så borde Flash Gordon egentligen ha ett väldigt lågt betyg, med tanke på hur skådespeleri, effekter och dialog är – men filmen lyckas med att pricka in något annat, mycket viktigare, till hundra procent; Det är här en helt underbart underhållande film, som är helt unik. Det är som en perfekt storm! Sen att utgåvan är riktigt maffig gör inte saken sämre. Så Studios S utgåva av klassikern Flash Gordon blir ett klart ett måste!
