I Forspoken får vi möta Frey som är föräldralös och har hamnat snett i livet. Hon bor i New York och är jagad av sina före detta kompanjoner som vill att hon ska betala av sin skuld. Av en ren slump hittar Frey ett magiskt armband som öppnar en portal till en helt annan värld. Hon kommer till Landet Athia, där en mörk kraft håller på att ta över. Större delen av världen är numera obebodd och fylld av muterade monster, drakar, djur och zombie-liknande versioner av före detta människor. Frey inser även att armbandet pratar med henne och att det ger henne superkrafter. Så nu är det upp till en motvillig Frey att rädda Athia och alla dess invånare.
Forspoken är verkligen ett spel som jag så gärna hade velat älska – men jag kan inte. Det börjar tidigt att jag inser att spelskaparna inte riktigt har tänkt igenom allt ordentligt, då Frey kommer gående i sina gymnastikskor men ljudet är av hårda skor med klack… Sådana ”missar” är sedan pepprat genom spelet. Ett annat exempel är att Frey har kvar sin mobiltelefon som hon använder som kamera. Varför fotar hon helt enkelt av böckerna hon läser? Istället så stoppar hon gigantiska inbundna böcker i en liten väska hon har med sig. Petitesser kanske, men för mig blir det en växande irritation.
Ett annat problem med Forspoken är att de har lyckats med konststycket att göra en extremt svår-älskad huvudkaraktär. Hon ska vara hård och cool, men det är gjort helt utan fingertoppskänsla. Ash i Evil Dead-filmerna är en skitstövel av stora mått, men han har ändå en viss charm som gör honom älskvärd. Frey är konstant elak mot armbandet som inte bara ger henne krafter (som hon själv tar cred för) utan också hjälper henne genom olika faror. Hon är dryg mot någon som räddar henne från fängelset och riskerar sitt liv för henne. Det blir bättre under spelets gång, men jag hade gärna velat att spelskaparna hade gett Frey lite mer tredimensionell personlighet i början av spelet så vi som spelare hade förstått varför hon är så brysk och otrevlig.
Forspoken har även en hel del problem med spelmekaniken. Det största är att striderna blir snabbt väldigt repetitiva, framför allt då du möter större fiender såsom drakar. Det enda som finns att göra är att springa i cirklar och skjuta, skjuta och skjuta. Det blir snabbt tråkigt och bara-en-gång-till känslan infinner sig aldrig riktigt. Förutom det så är Forspoken det enda spel jag någonsin spelat där du inte kan röra dig medan du pratar. Frey pratar titt som tätt med sitt armband och då är hon frusen i steget. Du kan inte fortsätta undersöka världen utan du måste stå still. Detta leder till en enorm frustration. Sen är mellansekvenserna fyllda med toningar till svart vilket också leder till ett väldigt billigt intryck. Ovanpå att det ibland kan ta flera sekunder efter en mellansekvens eller konversation innan du kan röra dig igen för att övergångarna är så klumpigt gjorda. Ja, listan blir lång som ni hör.
Sammanfattningsvis så kanske det låter som att det här är en sågning rakt av och att Forspoken inte är något att ha, men så är det inte. Forspoken har sanslöst fin grafik (något vi såg redan i Unreal 5-demot) och gigantiska områden att utforska så det är har flera bra sidor också vilket gör det extra irriterande att spelskaparna inte lagt ner tiden att göra en bättre spelupplevelse.
Forspoken fungerar bäst i performance-mode där vi kan uppleva det i 60fps då det ger en väldigt smooth upplevelse att ta sig över de milsvida sträckorna. Jag tycker personligen inte att det var så stor skillnad i grafiken när den bantas ned något för att kunna leverera 60fps. Även om jag personligen kan tycka att 120fps är något som de flesta AAA titlar borde sträva efter.
Spelskaparna har verkligen skapat en enormt imponerande värld att utforska och storyn är intressant, även om den har gjorts massor av gånger förut.
Square Enix skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
