Frost hade premiär 2013, blev en enorm succé och har stannat i vårt medvetna sen dess. Förra året hade äntligen uppföljaren, Frost II, premiär och vi fick återstifta bekantskap med Elsa, Anna, Olof, Christoffer och renen Sven efter ett ganska långt uppehåll (för alla utom småbarnsföräldrar /reds anm).
Livet i kungariket Arendal är lugnt och stilla efter händelserna i första filmen, fast under ytan bubblar det. Elsa hör en mystisk röst som kallar henne. och snart visar det sig att det finns en hel del ouppklarat i Elsas (Idina Menzels) och Annas (Kristin Bell) förflutna. Gänget ger sig nu ut på sitt livs största äventyr.
Att göra en uppföljare till Frost kan inte vara en lätt uppgift. Första filmen blev en kassako, med miljontals fans som vill veta hur historien skall fortsätta. Jag tyckte om den första filmen, men det var verkligen inte en av mina favoriter. Så jag satte mig ned med ett ganska svalt sinne inför Frost II.
Ganska snabbt så känner jag att filmskaparna har lyckats väldigt bra med uppföljaren. De har fångat känslan från första filmen och de år som har förflutit känns inte av alls. Eller jo, i de enormt välgjorda animationerna. Det är en detaljrikedom som är oefterhärmlig och karaktärs-animationerna är i absoluta toppklass. Det är också roligt att Frost 2 har en hel del självinsikt och självironi, bland annat i Christoffer och Svens 80-tals power ballad. Snögubben Olaf (Olof) har fått ännu mer plats i uppföljaren och här är en karaktär som skulle kunna bli för mycket, men man lyckas hålla honom precis i schack för att inte ta över showen på ett påfrestande sätt.
Sångerna är bra, men det känns inte som om det finns någon sång som kommer bli lika stor och känd som Let it Go. Det finns däremot två stora Elsa sångnummer som är både emotionella och visuellt briljanta, som utmanar originalet – varav huvudnumret, Into the Unknown, nominerades för Oscar vid årets gala. Humor och värme finns det gott om och det märks att skaparna även tänkt på den vuxna publiken, där det finns en hel del blinkningar till alla föräldrar som ser Frost II med sina barn.
Det jag kunde känna är negativt med Frost 2, är tyvärr att slutet lämnar en hel del att önska. Det är en väldigt lång uppbyggnad för att sedan snabba på och tappa bollen inför slutstriden. Det är väldigt tråkigt, för att allt annat upp till den punkten är väldigt underhållande och bra.
I Sverige släpps ingen UHD-utgåva av Frost 2, utan vi får snällt nöja oss med Blu-ray. Vill man ha filmen i 4K får man hosta upp en femhundring och köpa importen. Bildkvalitén är så bra som Blu-ray kan sträcka sig, men jag hade verkligen velat se den här filmen i sin fulla prakt. Det finns så mycket detaljer som tyvärr försvinner i den lägre upplösningen. Färger och ljus är också så bra som det bara går. Ljudet i Dolby Digital plus 7.1 är fullgott, men saknar lite tryck. Disney Blu-rays (och UHD 4k) har ofta en lite lägre mixat ljud, men jag upplevde inte att ljudet blev så mycket bättre även fast jag höjde. Det är också överraskande klent med surround-effekter. Extramaterialet är kul och informativt och roligt att se alla bortklippta scener för att se hur många versioner filmen genomgick innan det färdiga resultatet.
Sammanfattningsvis så är Frost II helt klart värd en rekommendation – det är en filmupplevelse utöver det vanliga. Hade slutet varit lite mer genomtänkt och episkt och jag inte hade stört mig på det tekniska i utgåvan, så hade Frost 2 helt klart varit ett måste.
