När man, som jag, har recenserat spel och film ett tag så behöver det vara något väldigt nytt eller udda som får mig att höja på ögonbrynen – och så är faktiskt fallet med Genesis Noir. Det här är det absolut mest udda spel jag har spelat.
Vår avatar kallas No Man och han säljer klockor i ett gathörn, hans öde är direkt kopplat till universums födelse och död. Det här är ett kosmiskt äventyr utan motstycke.
Redan när jag startar Genesis Noir så inser jag att det här något helt annat än allt annat jag har spelat tidigare. Den simpla men vackra grafiken, det enkla men genialiska bildspråket och de smarta kontrollerna drar mig snabbt in i spelet. Spelmekaniskt är Genesis Noir allt annat än avancerat, men historien som vi får ta del av är desto mer intressant.
Det är en kärlekshistoria, som alltså kan kopplas till universums födelse och död. Tid och rum är upp och ned, men det finns ändå hela tiden en (drömsk) logik i vart du ska och varför. Detta ett point-and-click spel som är allt annat än vanligt.
Hur coolt och udda det än är så ska det ju i grund och botten vara ett spel och på den fronten är egentligen Genesis Noir som svagast. För det blir aldrig riktigt en utmaning spelmässigt. Vilket är synd. Sen blir det till slut lite mycket av det goda med svartvita bilder och jazz-musik och jag längtar till slut att få se något i färg.
Sammanfattningsvis så vill jag ändå rekommendera Genesis Noir av den enkla anledning att det här är ett riktigt cool och udda inslag på spelmarknaden – och med den hyfsat lilla prislappen är det väl värt att investera i och stödja.
