När jag var liten så fanns det nästan inget tecknat på TV. Det var så snålt med tecknat att till och med det korta, tecknade introt till programmet Anslagstavlan fick fungera som substitut. 1986 så fick vi äntligen kabel-tv och en helt ny värld öppnades. Det var He-Man, Thundercats och The Real Ghostbusters. Så min introduktion till Ghostbusters skedde faktiskt via den tecknade serien. När jag något år senare såg filmen så var jag om möjligt ännu mera fast i Ghostbusters-världen. 1989 hade uppföljaren Ghostbusters II premiär, som är en helt klart sämre film än originalet men den har ändå sina poänger. Den största skillnaden mellan de två är att humorn är mer ansträngd i uppföljaren. Sen tog det stopp. En tredje film pratades det om i åratal och ingenting hände. Bill Murray (som spelar Ghostbustern Peter Venkman) var den som satte sig på tvären hela tiden. Han ansåg aldrig att manuset var tillräckligt bra. 2009 så hände det något fantastiskt då Ghostbusters – The Video Game släpptes. Alla originalrösterna var tillbaka och spelet utspelar sig 1992. Välgjort och välskrivet och det går helt klart att se spelet som den tredje filmen i serien. 2014 så slocknade allt hopp om att få se alla fyra Ghostbusters levande tillsammans igen i en film då Harold Ramis (Egon Spengler) avled, 69 år gammal.
Så Hollywood gjorde något nytt och vågat… De rebootade Ghostbusters. 2016 hade remaken premiär, dock i omgjord version med en helt kvinnlig rollbesättning, och då många fullkomligt hatade filmen så var jag ganska kluven. För å ena sidan gillade jag verkligen hälften av den nya teamet med Kristin Wiig och Kate McKinnon, men fullkomligt avskydde Melissa McCarthy och Leslie Jones överdrivna och tråkiga karaktärer. Flera sekvenser i remaken är snygga och coola – som till exempel då McKinnon ger sig på en hop spöken med sina nya vapen. Storyn är också annorlunda och egentligen bra, men problemet är att regissören Paul Feig (Bridesmaids) inte förstod vad det var för slags film han skulle göra. Improviserad humor kan vara helt underbart, men här blev det bara spretigt, plumpt och pinsamt. Humorn hoppar åt alla håll i remaken vilket gör att den till slut blir olidlig. Ingen karaktär känns realistisk och alla spelar över på grövsta möjliga vis. Remaken blev i stort sett fullkomligt hatad av fansen och även om filmen drog in en hel del kosing så ansågs den ändå som en flopp.
Sen hände det något; i januari 2019 släpps helt plötsligt en 50 sekunder lång teaser-trailer där Ecto-1 finns med, musiken är på plats och det är något fantastiskt verkar i görningen. Så nu, nästan tre år senare på grund av Covid-19 som flyttade premiären med ett och ett halvt år, så har Ghostbusters: Afterlife äntligen premiär.
Callie (Carrie Coon) och hennes två barn Phoebe (McKenna Grace) och Trevor (Finn Wolfhard) måste flytta ut på landet, då de blir vräkta från sin bostad i stan. Callies pappa har nyss avlidit och de har ärvt hans väldigt nedgångna gård. Snart visar det sig att både pappan och gården ruvar på en hel del hemligheter och när Phoebe hittar en mystisk tingest gömd under golvet i vardagsrummet så blir det starten på ett äventyr utan dess like.
Jag torkade tårarna om vartannat när jag såg Ghostbusters: Afterlife för den här filmen är en emotionell berg-och-dalbana utan dess like. Nostalgin är där, musiken är på plats, scenografin är perfekt och den nya rollsättningen är helt makalös. Jag har extremt svårt för barn i film som skall vara brådmogna och klara allt själva (looking at you Anakin Skywalker); så jag var till en början lite oroad över den 12-åriga karaktären Phoebe, som spelas till perfektion av McKenna Grace. Fem minuter in i filmen så har jag inga som helst problem med att följa med henne på äventyret. Hennes bror spelas av Finn Wolfhard (IT-Chapter II, Stranger Things) och deras kemi är fungerar verkligen bra. Det märks att regissören och manusförfattaren Jason Reitman (son till originalregissören Ivan) kan hantera dialog och personregi. Gänget ungdomar som ger sig ut på äventyr i filmen ger mig varma och sköna Goonies-vibbar, på bästa möjliga sätt!
Den alltid intressante Paul Rudd (Ant-Man) spelar en skön karaktär som man genast fattar tycke för och jag köper hans samspel med Carrie Coon. Effekterna är makalöst fint gjorda och man har verkligen fångat den gamla känslan av spökena. Bilen Ecto-1 må vara gammal och rostig, men den har aldrig använts så effektivt som i den här filmen. Humorn är avskalad och rätt, inte för mycket och inte för lite. Det finns inget av det fåniga överspel som fanns i remaken.
Sättet som filmskaparna tacklar Harold Ramis bortgång och karaktären Egon Spengler i filmen är fullkomlig perfektion. Sällan som jag har varit så berörd på en filmvisning. Ska inte gå in på några detaljer, för det skulle spoila alldeles för mycket.
Det enda negativa jag kan ta upp om Ghostbusters: Afterlife är att filmen känns lite lågbudget på sina ställen, framför allt mot slutet. Vilket är i och för sig är förståeligt, då den här filmen har runt hälften av budgeten som 2016-versionen hade. Sen är det tydligt ibland att Jason Reitman inte riktigt kan genren. Det här är hans första film som inte är helt baserat i verkligheten och sättet han sätter upp vissa scener och sekvenser tyder verkligen på det.
Sammanfattningsvis så älskar jag ändå Ghostbusters: Afterlife – detta är filmen jag har väntat på i 32 år. Sitt kvar under hela sluttexten, för det är det värt kan jag säga. Nu hoppas jag bara på att filmen går bra så det kan komma några uppföljare med det nya teamet Ghostbusters. Ghostbusters: Afterlife är ett solklart måste!
