Det första som måste sägas om Paolo Verzis film är att även om titeln filmen fick här i Sverige, Girighetens pris, till viss del avspeglar den röda tråden i historien, så gör nog originaltiteln det ännu bättre. Il capitale umano, mänskligt kapital, syftar på en term som försäkringsbolag använder sig av för att beräkna värdet av en människas liv vid förlikningsfall. Här i filmen syftar termen mänskligt kapital även på mycket annat, bland annat hur människor utnyttjas i kapitalismens anda och visst, girighet har ett högt pris i fråga om mänskligt kapital, det visar sig snabbt.
Vi är i norra Italien, i ett samhälle där vi får träffa två familjer. Den kämpande medelklassfamiljen Ossola, där pappan Dino, lever tillsammans med sin nya fru och sin dotter från ett tidigare äktenskap. Dino är fastighetsmäklare och när finanskrisen gör entré i Italien ser Dino en chans att tjäna pengar genom att infiltrera och göra sig vän med dottern Serenas pojkväns rika pappa, hedgefond-pampen Giovanni Bernaschi. Genom att låna till sig pengar som insats i fonden tar Dino en stor risk både för egen del, men också för hela sin familj som står inför en stor förändring.
Girighetens pris har många lager, inte bara de ekonomiska och sociala spänningarna mellan medel- och överklassen. I Inledningen av filmen blir en cyklist påkörd varpå bilisten flyr, i en bil som tillhör Dinos dotters kille, alltså Giovanni Bernaschis son. Mitt i allt detta får vi också följa Carla Bernaschi, spelad av duktiga Valeria Bruni Tedeschi. Hon är en olycklig, före detta skådespelerska och numera rikemanshustru som vill mer med livet än att vara gift med en kall och ointresserad man. Det är en mörk och deprimerande scen som målas upp, där allt som till en början verkar helt uppenbart för tittaren väldigt snart visar sig vara helt annorlunda. Tack vare en kul berättarteknik där vi får följa Dino, Serena och Carla var för sig, får vi se hur samma händelseförlopp utspelat sig ur deras respektive perspektiv. På så vis läggs pusselbitarna på plats allt eftersom. Vem körde bilen, blir det någon utdelning på hedgefondinvesteringen och hur det står till i familjerelationerna egentligen? En del härliga vändningar i historien gör det nästan hela tiden intressant och skådespeleriet fängslar. Särskilt övertygande är dottern Serena som porträtteras av Matilde Gioli och Valeria Bruni Tedeschi som Carla.
Vi bjuds på vackra norditalienska vyer genom hela filmen och en intressant historia med avstamp i den högst aktuella finanskrisen, som förstört så mångas liv – inte minst i Italien. Det är emellertid lite svårt att tolka Paola Verzis vision med filmen. Stundtals tappar den nämligen lite tempo och då ställer jag mig frågan om han bara vill berätta en spännande historia, säga något om de stora försäkringsbolagen, analysera finanskrisen och vem som går vinnande ur den, eller helt enkelt allt på en gång? Det blir således lite spretigt mot slutet. Icke desto mindre är det en väldigt intressant film, spännande och härlig för både öga och öra och jag sitter som klistrad nästan hela tiden. Om vi därför väljer att se den som bara en underhållande film, bortom budskap och kängor åt försäkringsbolag och hedgefond-nissar så underhåller och fängslar den och är i allra högsta grad sevärd.
Så här sätter vi betyg på Senses