Greedfall är lite som en avkomma till Assassins Creed och The Witcher 3. Och kanske med Bioware som misstänkt pappa. Alla dessa är tre är förvisso suveräna spel(serier) att ha som förebilder och att ”låna” inspiration av. Samtidigt är Greedfall utvecklat av en liten studio (Spiders, utgivet av Focus Home Entertainment) med troligtvis bara en bråkdel av budgeten, utvecklingstiden och manskapet som CD Projekt RED och UBISoft har. Detta fantasy-actionrollspel liknar inte bara Assassins Creed i mycket av designen och mekaniken, utan tyvärr även i den tidvis skakiga, tekniska presentationen. Nu kanske ögon och munnar inte exploderar ur ansiktsmodellerna som i AC: Unity, men onekligen hajar man till över hur ojämn grafiken är – där vackra stadsvyer och snygga ljuseffekter ena stunden står i bjärt kontrast med vaxdocke munnar, botoxade ansikten och hår som kan vara bland det fulaste vi sett denna generation: antingen ser det ut som glest växande vass eller utsmetad ull som hänger på sidorna av karaktären som spelar ens ömma, sjuka moder. Hemskt. Men Greedfall räddas trots tillkortakommandena av sin grandiosa ambition och överraskande starka narrativ.
Likt Unity spelar du en ädelman/-kvinna, vid namn De Sardet (du väljer själv kön och utseende) som just blivit utsedd som rikets legat – i en fantasy-värld som styrs av fem fraktioner. Ditt uppdrag är att segla från ön som styrs av Congregation of Merchants till den mytomspunna, nya världen Teer Fradee – en lockande, ”orörd” plats av vildar, naturresurser och beryktade, mytologiska monster. Vägen dit innebär att slåss, använda charm, list och utredar-skills samt att hantera klassiska Bioware-inslag kring din karaktär, såsom utrustning, utveckling och fördjupning inom din favoritklass (krigare, magiker, taktiker).
Rent spelmekaniskt påminner Greedfall som sagt mest om AC-spelen, med lite Witcher 3 strösslat ovanpå. Kartan är fylld med frågetecken och nya quests och precis som i CDPRs fantastiska rollspelsäventyr så är sidouppdragen riktigt bra, intressanta och kan lösas på flera sätt – varav somliga påverkar hela det fortsatta spelet, vilket såklart ökar pulsen och insatserna. Animationerna och kameran är tyvärr ryckiga och även om bilduppdateringen för det mesta är smidig (på Xbox One X, PC-versionen ska vara mest polerad särskilt på en kraftfull maskin) så tappas bildrutor när många karaktärer rör sig samtidigt och kollisionen på objekt är ibland på retro-nivå, där armar och ben går genom väggar.
Tekniska brister till trots så är Greedfall ändå ett väldigt kul action-rollspel, med bra story, oväntat karaktärsdjup och väl genomtänka quests som ofta utmanar din kreativitet och detektivådra. Du kan plöja bara huvudspåret och ställa ned svårighetsgraden till walk-over-nivå på fienderna, men normal rekommenderas att spela på även för icke action-frälsta, då striderna i spelet inte alls är så svåra som den första striden där du ska lära dig slåss och spelet då blir mer mångsidigt.
Är du ett fan av spännande berättelser och världar man lätt kan förlora sig hundratalet timmar i (tänk Dragon Age: Inquisition, Witcher 3, AC-spelen mm) så är Greedfall ett spel du absolut bör kolla in och ge en chans. Det må vara lite oslipat och tekniskt ojämnt, men som rollspels-äventyr är det ett av de intressantaste som kommit på senare tid.
