Guacamelee! kom lite som en blixt från klar himmel 2013. Kanadensiska Indiestudion Drinkbox Studios (med sin väldigt speciella estetik som de visat upp i bl a Severed) släppte ett humoristiskt och jäkligt svårt Metroidvania-plattformsspel med mexikanskt tema. Som Luchadoren Juan Aguacate (luchadorer sysslar med fribrottning i Mexiko, ni vet – som Nacho Libre) antog man utmaningen att rädda presidentens dotter och besegra det onda benranglet Calaca i dödsriket. Och om du inte spelat ettan gör det ingenting, för här får du uppleva slutfighten igen (om än i väldigt nedskruvad i svårighetsgrad) direkt i början, med orden ”What is a luchador? A miserable pile of secrets” (1 poäng till den som tar den klassiska spelreferensen… facit längre ned). I Guacamelee! 2 fortsätter med samma upplägg och liknande utmaningar, men denna gång med fler fiender, svårare banor och upp till fyra spelare som kan delta samtidigt i lokal co-op.
Guacamelee 2 behåller Drinkbox väldigt distinkta stil och mexikanska galax (som det ju faktiskt är), men tvåan lägger på lager av parallax-scrolling för effekt av djup, snyggare bakgrunder och grafiska detaljer, samt helt silkeslen bilduppdatering på PS4 Pro. Tankenötterna är sällan särskilt svåra, utmaningen består istället – precis som i ettan – i att snabbt byta mellan olika hopp och specialrörelser och att kombinera dessa så snabbt och felfritt du kan. Första timmen eller så är ganska förlåtande, sen blir det snabbt svårt på riktigt!
Lokal co-op för fyra spelare är kalas, även om det i praktiken innebär kaos utan dess like. Spelet är svårt för en spelare, tänk när fyra på en gång ska time:a in hopp, rörliga plattformar och perfekta landningar? Det blir som en äkta, mexikansk gårdsfest. Men varför inte moment där man kan samarbeta? Humorn och referenserna till spel, filmer och populärkultur står som spön i backen och vi vill inte spoila dem för dig som har upplevelsen framför dig – men vi kan väl nämna att här nickas det både till genre-mästaren Castlevania: Symphony of The Night (där det justerade citatet ovan är ifrån), Limbo och så gamla spel kultspel som arkadliret Bad Dudes vs Dragon Ninja. Spelmakarna verkar ha haft tokroligt när de gjort spelet och mycket av humorn funkar helt utmärkt och gör att man garvar till både en och fyra gånger.
Fyra spelare på en gång blir kaotiskt roligt.
Som helhet är Guacamelee 2 inget jättekliv spel- och innehållsmässigt, men ändå en lite mer välbalanserad och fyllig upplevelse än sin föregångare. Givetv att ettan först släpptes till en maskin som är en generation äldre (PS3) för fem år sedan, men här finns ännu större banor, fler världar, större antal fiender och massvis med nya egenskaper att låsa upp: bland annat nya luchadores att spela med eller förmågor att förvandla dig till djur (där höna kanske är mest bisarrt roliga av alla).
Vi har haft kul med Guacamelee 2, även om vi ömsom skrattat, ömsom svurit (åt svårighetsgraden). Precis som ett old-school Metroidvania så är det svårt, men inte absurt utmanande och det är med moderna mått mätt stort, men ändå inte oändligt. För diggare av plattformsgenren och med Metroidvania-febern som råder nu i spel som Dead Cells, Curse of the Blood Moon och Axiom Verge (som släpptes för ett tag sen) så kan du verkligen inte ångra att du lagt en liten slant på en såpass skön, tekniskt välgjord och roande spelupplevelse som du dessutom kan dela med hela tre vänner samtidigt i soffan.
Slutligen: Undrar om Xbox-spelarna blir inbjudna framöver, då ettan ju släpptes till alla tänkbara format?
Så här sätter vi betyg på Senses