Det är dags att värma upp fingertopparna och släppa lös den inre rockaren – ännu en gång! Guitar Hero Live markerar klivet över till den nya generationens konsoler och passar samtidigt på att göra en total makeover. Frågan är – hur stor är skillnaden och framförallt: håller konceptet än?
Det första man lägger märke till när man öppnar det feta paketet med Guitar Hero Live är att plastguran fått sig ett lyft. Den får förvisso fortfarande av plast, men designen är tightare, mer vuxen och för våra gitarrspelande medlemmar på redaktionen så är det så skönt att få en hals som liknar en äkta gitarr och inte bara en plastbit med stora, regnbågsfärgade knappar. Det känns lyxigare och mer realistiskt, inte alls lika mycket leksak som förra generationens instrument – som var roliga ett tag – men snart blev plastiga schabrak som mest tog upp plats och snart förpassades till källaren. Den nya designen gör också spelet sobrare och mer skicklighetsbetonat, då du slipper halv-slappa knappar som inte reagerar i den takt du trycker (även om du fortfarande måste ge lite mer kräm än du kanske först tror). Att spela med attrapper är helt OK, men då det direkt påverkar kontrollen i ett spel som detta så blir just den tekniska nivån i denna attrapp extra viktig i fråga om funktion. Förutom att man lämnat de enorma, neonfärgade leksaks-telefon-knapparna så är designen också annorlunda denna gång. Tidigare Guitar Hero-gitarrer hade fem knappar. Här får vi istället tre knappar på två band, totalt sex knappar alltså. Detta gör spelandet mer likt riktigt gitarr (med betoning på mer, då det fortfarande inte är jättelikt), där du tar toner och komp på sex strängar, men det ökar också svårighetsgraden något och ni som lärt in er med det gamla systemet kommer att behöva lära om – vilket ju kan vara en anledning i sig att ta upp rockstjärne-drömmarna igen.
Spelpresentationen har också tänkts om helt och hållet. Borta är den gulliga, handritade grafiken med seriefigurer som fått nam som Lars Ümlaut (engelskans ord för ”våra bokstäver med prickar” – åäö) och istället har Activision skapat högupplöst förstapersonsvideo där du ser allt ur gitarristens POV. Du kliver ut på en scen med live-publik och spelar med bandmedlemmar så fingrarna glöder. Publiken reagerar snabbt och realistiskt och sjunger med, klappar och ger dig kärlek när du gör bra ifrån dig. I de bästa stunderna så är man så inne i att träffa rätt knappar – eller ännu hellre, diggar i flow, att det ger en liten kick av att faktiskt ”vara där”, på scenen, live. Men efter en tid så infinner sig en viss FMV-känsla där allt känns förinspelat (vilket det ju är) och inramningen, som förvisso är riktigt snygg, blir lite upprepande när man sett den några gånger. Däremot är det som sagt djupt imponerande hur sömlöst spelet reagerar och första gången du är riktigt dålig så kommer du få skratta gott åt ditt bands minst sagt desperata reaktioner och publikens besvikelse.
Guitar Hero Live har två lägen – Live, som vi just berättat om, och GHTV, som innebär en diger och mångsidig spellista och ”kanal” med teman, säkert för att tilltala en så bred publik som möjligt. I Live-läget så spelar man inför publik på allt större och mer imponerande arenor. GHTV är en slags hub där du kan spela enstaka låtar (till musikvideon) eller vara med och delta i teman – som exempelvis kl 21.30 en kväll kan vara ”Rock Legends”. Vill du välja fritt så kan du bläddra genom ca 150 låtar i dagsläget, alltifrån klassiker som Alter Bridges ”Cry of Achilles”, In Flames ”Deliver Us”, Judas Priests ”Breaking the Law” till mer otippade mainstream-låtar som Bostons ”More than a feeling” och Bruno Mars ”The Lazy Song”. Live-läget låter dig spela låtar i grupp om 3-5 låtar, som väljs åt dig, medan GHTV är friare men baserat på prestation och mikrotransaktioner. Du kan låsa upp låtar med bonustokens du samlar på dig av att spela spelet, men du kan även betala med riktiga pengar. Mikrotransaktioner är kontroversiellt och man kan diskutera förväntat värde för pengarna i ett paket som kommer att kosta dig en tusenlapp i startavgift (spel + gitarr, extra gitarr kostar 600 kr till). Å andra sidan är det verkligen inget skralt utbud låtar som ingår och upplägget med den nya hårdvaran gör ändå att paketet som helhet inte känns oskäligt prissatt på något sätt. Fördelen med GHTV är att du kommer att få en ständigt växande uppsjö väldigt varierade låtar att välja på och de kostar inte mycket – nackdelen är att du måste betala varje gång du vill spela dom, antingen med intjänad spelvaluta eller äkta sådan. Du kan alltså inte, som i exempelvis SingStar, köpa och sen äga låtarna, utan du betalar enligt ett on-demand-system. Hur detta slår ut i längden återstår att se, men Guitar Hero Live ska ha cred för att prova nytt även här och vi har inte haft ”problemet” att behöva betala något ur egen ficka än, utan bonuspengarna vi tjänat har räckt i åtskilliga timmar som vi hittills spelat (och då har vi frispel kvar).
Menyerna är lite småröriga och det tar ett litet tag att vänja sig vid att navigera dem med hjälp av gitarren. Det är inte helt solklart hur man exempelvis kör två spelare och när det går, men med trial-and-error lär man sig snart hur allt funkar och det är inte så särskilt avancerat. Att spela två personer på Guitar Hero Live är galet kul – dels för att man rockar loss tillsammans, men också för att man direkt tävlar om att få bästa poängen. Två spelare av olika kaliber kan också jämna ut oddsen genom att välja olika svårighetsgrad på samma låt.
FreeStyle Games, som utvecklat spelet åt Activision, har verkligen lyckats med att tweaka om knappar och svårighetsgrad. I början känner man sig som en total novis och de enklaste noterna verkar svåra att träffa, men snart blir man varm i fingrarna (och rockkläderna) och vill ha mer att bita i och då kan man dra upp utmaningen till en nivå där till och med Jimi Hendrix skulle säga ”wow, det där är svårt!”. Vi stötte också på ett annat problem – musik och och bild var inte riktigt i synk på vår Panasonic referens-plasma. Grejen är den att bara pyttelite lagg i bilden gör att man snabbt hamnar i baktakt på en lite snabbare rocklåt och då blir det djävulskt svårt. Du får en inställning i början där du ska ange om du tycker att en klocka träffas av ljudet rätt stund. Det är lurigt för det stämmer hyfsat bra i den animationen, som går lagom fort, men i en snabb låt gör minsta lilla försening stor skillnad. Så vi fick ”ställa fram” grafiken två steg för att synka perfekt med ljudet (det gör du i sekvensen med klockan). Spelet har också en autokalibrerings-funktion som verkar funka hyfsat, men enda sättet att fixa detta 100% är att prova sig fram steg för steg. Detta är alltså inte ett problem med själv spelet i sig utan att våra moderna tv-apparater idag må vara platta, stora och högupplösta, men LED/LCD-kristaller och plasma är klart långsammare än elektronkanonen i gamla bildrör (vi pratar millisekunder, men ändå)
Guitar Hero Live lyckas tack vare sin strålande presentation, rika innehåll av varierade låtar och lagom snabba stegring av svårighetsgrad bjuda på en upplevelse som känns barnsligt rolig. Vi hade rejält roligt på redaktionen när vi rockade loss till låtarna och att spela två är faktiskt otroligt kul. En tredje person kan koppla in mick och sjunga, om man känner för det, men det är fokus på spelandet av gitarr som gör att du med den levande publiken som öser kärlek – eller tårar – över dig får en att känna sig som en äkta gitarr-hjälte. Och det är väl också själva poängen med ett spel som Guitar Hero Live?
Så här sätter vi betyg på Senses
